Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Antalet bemannade intensivvårdsplatser har på pappret ökat marginellt över åren, men i verkligheten minskat, tack vare en systematisk misshushållning och dålig personalpolitik. Och detta alldeles oavsett vilken färg det politiska styret haft, skriver debattören. Bild: Ronny B Nilsson
Antalet bemannade intensivvårdsplatser har på pappret ökat marginellt över åren, men i verkligheten minskat, tack vare en systematisk misshushållning och dålig personalpolitik. Och detta alldeles oavsett vilken färg det politiska styret haft, skriver debattören. Bild: Ronny B Nilsson

Stödpengar regnar på näringslivet - var är pengarna som ska rädda människors liv?

Det pågår en pseudodebatt mellan proffstyckare om vad orsaken till bristen på IVA-platser är som vi som arbetar inom intensivvården betackar oss från att bli ett slagträ i. Det är respektlöst mot de människor som kanske kommer att avlida på grund av bristen, skriver Magnus Snäckestrand, överläkare IVA Sahlgrenska.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Våra IVA-kollegor på Östra är redan igång med att ta hand om Covid-patienter och på Sahlgrenska förbereder vi ett i princip omöjligt reptrick att ta över Östras övriga intensivvårdspatienter, samtidigt som vi ska fortsätta ta hand om alla de patienter som behöver högspecialiserad intensivvård på Sahlgrenska. Låt oss arbeta ifred och slippa fler inlägg från inkompetenta noviser som bara tar chansen i flykten att använda intensivvårdsbristen för att kick-starta sina proffstyckarkarriärer. Det är smaklöst, insiktslöst och oetiskt mot de människor som nu kanske kommer att avlida på grund av bristen.

Systematisk misshushållning

Antalet bemannade intensivvårdsplatser har på pappret ökat marginellt över åren, men i verkligheten minskat, tack vare en systematisk misshushållning och dålig personalpolitik. Och detta alldeles oavsett vilken färg det politiska styret haft. Erfaren personal försvinner till bättre lön, arbetstider och en lugnare arbetstillvaro, och vi på Sahlgrenska får bedriva riks- och regionsjukvård med nyutexaminerade för att det blir billigare så. Sahlgrenska Universitetssjukhuset, tidigare Göteborgs och regionens stolthet, är uppenbarligen inte generade över att vara den uslaste arbetsgivaren i hela landet. Men det är inte förvånande att det uppstår en dylik pseudodebatt om orsakerna till bristen, eftersom journalistkåren inte heller verkar intresserad av att kartlägga och exponera de strukturer och beslutsfattare inom Västra Götalandsregionen som borde göras ansvariga för de kritiska besluten.

Erfaren personal försvinner till bättre lön, arbetstider och en lugnare arbetstillvaro, och vi på Sahlgrenska får bedriva riks- och regionsjukvård med nyutexaminerade för att det blir billigare så.

Vi som arbetar med riktiga patienter tvingas dras med en HR-organisation som hela tiden pressar löner till de lägsta i landet och sprider myter om varför medarbetare inte vill jobba här. Man tvingar unga sjuksköterskor att jobba treskift och varannan helg, vilket i princip gör det omöjligt att kombinera jobbet med ett familjeliv. Man gjorde nyligen en chefsreform på vår klinik som dubblerade antalet chefer, som flyttade kliniskt kompetenta medarbetare till administrativt arbete. Vi har en IT-organisation som söker tvinga på oss ett undermåligt IT-system som inte är anpassat för modern intensivvård. Man ändrar Sahlgrenskas hemsida för att IT-organisationen säger att det behövs, och kräver sedan att kliniska medarbetare ska anpassa innehållet till den nya plattformen, men våra krav på ett adekvat IT-stöd för den patientnära intensivvården negligeras.

Dubbelt så många patienter

Våra lokaler är för gamla, trånga och risiga för att ta hand om smittade patienter, vi vårdar dubbelt så många patienter på den yta som rekommenderas internationellt för att förhindra smittspridning. Det finns inga luftslussar och ventilationen är en katastrof.

Vi och sjukvården i stort dignar under en massiv byråkratisk överbyggnad som fattar välvilligt menade beslut utan insikt om de praktiska konsekvenserna för den patientnära intensivvården. Det är inte svårt för politiker och byråkrater att förstå att kirurger behöver skarpa knivar när de opererar. Vad intensivvården behöver tycks däremot vara sällsamt svårt att förstå.

Krigsliknande prioriteringar

Vi som arbetar inom intensivvården har gjort flera försök att uppmärksamma det faktum att vi till vardags har en kritisk platssituation som kräver närmast krigsliknande prioriteringar (se Sjukhusläkaren 24 september 2019). Men inget har hänt. Och nu står vi inför en helt ny patientkategori. Om utvecklingen fortsätter likt Italien, och det finns just nu inget som talar emot det, så finns en inte obetydlig risk att människor kommer att dö i onödan på grund av brist på intensivvårdsplatser. Då ska man komma ihåg att Italien har dubbelt så många intensivvårdsplatser per invånare som Sverige.

Det finns ett ansvar att utkräva, men det får vi ta senare. Just nu är det livsviktigt att skaka fram så många intensivvårdsplatser det är möjligt, och det på rekordtid. Näringslivet fick 500 miljarder på ett bräde så fort de började gnälla lite, för att rädda ekonomin. Var är pengarna och besluten som behövs för att rädda riktiga medmänniskors liv?

Magnus Snäckestrand, överläkare på IVA-sektionen Sahlgrenska