Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

I sitt indirekta upprätthållande av förlöjligande strukturer bidrar Sveland och många med henne, till en skamfylld tystnad där machonormer frodas, skriver debattören. Bild: Christopher Lanaway, Magnus Sundberg
I sitt indirekta upprätthållande av förlöjligande strukturer bidrar Sveland och många med henne, till en skamfylld tystnad där machonormer frodas, skriver debattören. Bild: Christopher Lanaway, Magnus Sundberg

Sorgligt att kända feminister förlöjligar manliga offer

Likt de mansgrisiga snubbar som garvat mig i ansiktet när jag förklarat vad jag varit med om, så gör författaren Maria Sveland exakt samma sak. Inte bara på bekostnad av ett utsatt barn utan också en viktig rättighetskamp, skriver Daniel S. Ogalde, journalist och debattör

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

”Om ett finger upp i röven leder till fällande dom…”, ja man skulle kunna tro att man befinner sig i första bästa omklädningsrum. Ni vet de där toxiskt maskulina miljöerna där både homofobi och kvinnohat fostras och frodas. Men denna skopa smaklösa sexism serveras av en av Sveriges mest välkända feminister, Maria Sveland, på Instagram. Det hon beskriver är ett fall med en 17-årig flicka, som nyligen dömts för sexuella övergrepp på sin pojkvän, efter att ha fört upp ett finger i honom när han låg och sov. Något flickan erkände och dömdes till ungdomstjänst för.

Läkande som tar tid

För oss som utsatts för sexuella övergrepp är uppförsbacken stor. Ett läkande som tar tid och kraft i ett samhälle som stigmatiserar, relativiserar och självklart även förlöjligar. Första gången jag berättade vad jag varit med om var jag 16 år gammal. Likt pojken som anmälde sin flickvän var jag alltså ett barn. Svaret jag fick var i princip en anklagelse där den psykolog jag vänt mig till frågade om jag kände ett sug efter minderåriga. Så förutom skammen över det jag utsatts för utmålades jag nu även som en potentiell förövare. En retorik jag känner igen alltför väl även i dag. Det skulle dröja drygt fem år innan jag åter vågade berätta, givetvis alldeles för sent för någon polisanmälan.

Enligt Nationellt centrum för kvinnofrid har runt 170 000 svenska män utsatts för sexuella övergrepp. En siffra som i åldersgruppen 18–29 år stiger till nästan var femte man, enligt RFSU. En kategori som till skillnad från det sexuella våld som drabbar kvinnor, inte fått tillnärmelsevis lika mycket uppmärksamhet. Men det är ju just det, det här är ingen offerolympiad. Åtminstone borde det inte vara det, men läser man de otaliga förlöjligande inläggen i sociala medier och inte minst kommentarerna under Svelands post, tycks just denna pojke vara sinnebilden för manligt privilegium. ”Hon borde skyllt på vikingasjukan” svarar Sveland glättigt på en kommentar och menar med en ironisk underton att det här inte är det ultimata sättet att väcka sin käraste. Detta när det alltså handlar om ett barn som utsatts för ett övergrepp. Skillnaden tycks vara att han just är kille. Fritt fram med andra ord.

Stort mörkertal

I en rapport från den vetenskapliga tidskriften ”Clinical Social Work Journal” framgår att just män sällan berättar om övergrepp vilket resulterar i underrapportering och inte minst att många inte får den hjälp som behövs. Samma tendens kan ses även i Sverige där Brottsförebyggande rådet slår fast att sexualbrott mot män är ”en kategori av brott där mörkertalet förmodligen är i särklass mest omfattande”. Och som sexologen Kalle Norwald förklarar med orden ”att erkänna sig själv som ett våldtäktsoffer går stick i stäv med vad vi har lärt oss att det innebär att vara man.”, så är svaret på detta problem enkelt – könsnormer. De allra sunkigaste av dem.

Så varför bli upprörd över att en kvinnlig feminist, bland många andra, tar sig rätten att förlöjliga ett offer för sexuella övergrepp? Likt de mansgrisiga snubbar som garvat mig i ansiktet när jag förklarat vad jag varit med om, så gör Maria Sveland exakt samma sak, men inte bara på bekostnad av ett utsatt barn utan också en viktig rättighetskamp. Ironiskt nog hennes egen. För i sitt indirekta upprätthållande av dessa förlöjligande strukturer bidrar Sveland och alltför många med henne, till en skamfylld tystnad där machonormer frodas. Ett eget litet toxiskt omklädningsrum. Därefter kan man ju fråga sig vad det får för konsekvenser för den feministiska rörelsen när offer som förtjänar bättre reduceras till sunkig och relativiserande retorik enbart för att de har en snopp mellan benen.

Att Sveland tillsammans med Cissi Wallin just nu producerar en dokumentär om Metoo, en rörelse som grundaren Tarana Burke menade var till för alla som utsatts för sexuella övergrepp, torde ha gett viss insikt i en problematik som slår brett och behöver tas på större allvar.

Den där gången för 20 år sedan gick jag skamset tillbaka till min tystnad. I dag vet jag att vi behöver prata mer och skämta mindre.

I dag finns ett fåtal aktörer som specialiserar sig på män och pojkar som utsatts för sexuella övergrepp. En stödverksamhet som Sveland, med tanke på sitt eget engagemang, borde vara medveten om är kroniskt underfinansierad. Inte minst är det en sektor som behöver mer långsiktiga resurser för forskning och åtgärder. Den där gången för 20 år sedan gick jag skamset tillbaka till min tystnad. I dag vet jag att vi behöver prata mer och skämta mindre, att vi behöver värna om inte tävla om och inte minst respektera i stället för att relativisera.

Daniel S. Ogalde, journalist och debattör