Slutreplik
Psykvården, 1/3 och 6/3
I vår tidigare debattartikel lyfter vi fram de personliga berättelser som delats genom patientuppropet Rör inte min terapi och pekar på hur illa Socialstyrelsens förslag på nya riktlinjer rimmar med patienternas verklighet. I sitt debattsvar (GP 6/3) skriver Socialstyrelsen att tillgången till terapi och individuellt anpassad vård inte motsvarar behoven och måste öka. Det är jättebra och helt i linje med vad patienterna efterfrågar. Hur de nya riktlinjerna ska bidra till detta får vi dock inte svar på. Enligt dessa ska patienter med depression och ångest bara erbjudas KBT, mediciner och elbehandling medan andra terapiformer på sikt fasas ut.
Inte heller bemöter Socialstyrelsen den kritik som förslaget fått från patienter, patientföreningar, psykoterapeuter, läkare, internationellt verksamma forskare och de experter som Socialstyrelsen själva anlitat för att ta fram riktlinjerna. Helene Nissen-Lie, första amanuens i psykologi vid Oslo universitet, säger att de svenska riktlinjerna gränsar till det oetiska (Dagens ETC 1/3), för att bara ge ett exempel på allvaret i kritiken.
Inte trovärdigt
Socialstyrelsen lyfter i sitt svar två huvudargument. Dels att riktlinjerna inte påverkar det enskilda patientfallet och dels att de bygger på “bästa tillgängliga kunskap”. Det första är rent felaktigt och det andra är en tolkningsfråga där Socialstyrelsens bedömning kan ifrågasättas.
Vid flera tillfällen har Socialstyrelsen betonat att riktlinjerna ger rekommendationer på gruppnivå och att den vård som enskilda patienter får kommer att anpassas efter vad patient och behandlare bedömer lämpligt. Tror Socialstyrelsen själva på detta påstående? I riktlinjerna står att läsa:
“Riktlinjerna bidrar till att sprida kunskap och tydliggör för beslutsfattare och vårdgivare vilka metoder som bör införas eller få utökade resurser och vilka som eventuellt bör minskas eller avvecklas helt.”
Inte hederligt
Vårdgivarna kommer förstås att anpassa sig till riktlinjerna inte bara vad gäller behandlingsutbud utan också avseende rekrytering och fortbildning av personal. Det är själva meningen med nationella riktlinjer. På sikt kommer kompetensen inom andra behandlingsformer än de föreskrivna att försvinna från offentlig vård. Hur ska då den enskilda patienten ens få kännedom om andra behandlingsalternativ, än mindre få tillgång till dem?
Att gång på gång påstå att riktlinjerna inte kommer att påverka vilken vård den enskilda patienten kommer att kunna få är inte hederligt. Det är ett svek mot patienterna.
En bedömningsfråga
Vidare menar Socialstyrelsen att riktlinjerna bygger på “bästa tillgängliga kunskap”, det vill säga aktuell forskning. Forskning är aldrig objektiv utan måste tolkas. Vad som är “bästa tillgängliga kunskap” är en bedömningsfråga. Socialstyrelsen är i princip ensamma i Europa om sin snäva tolkning av forskningen. Hur har det blivit så?
Socialstyrelsens egna experter menar att processen varit sluten, skev och osaklig. De skriver att man använt sig av förlegad forskning från 1970-talet, att arbetsgruppen varit jävig till förmån för KBT och mediciner samt att extremt fördomsfulla och okunniga åsikter om vissa metoder tillåtits florera och påverka prioriteringsgruppens ställningstaganden (SvD 16/2 och 19/2).
Rimligtvis borde den sammantagna kritiken få Socialstyrelsen att ödmjukt ta ett steg tillbaka och lyssna. I stället fortsätter de att framställa sin tolkning av “bästa tillgängliga kunskap” som en objektiv sanning. Detta är en anmärkningsvärd hållning, särskilt när förslaget till riktlinjer fortfarande är ute på remiss och de “tacksamt tar emot synpunkter”.
Opartiskt och saklig bedömning
Socialstyrelsens föreslagna riktning för svensk psykiatrisk vård bygger inte på oemotsäglig sanning utan är en bedömning som fattats på grunder som kan ifrågasättas. Låt oss alla få ta del av den kompetens som redan finns inom vården och gör fler terapiformer tillgängliga genom en opartisk och saklig bedömning av den forskning och den beprövade erfarenhet som finns.
Vi önskar att beslutsfattarna på Socialstyrelsen fick uppleva vardagen så som den beskrivs i de berättelser som delas på rorinteminterapi.se. Äntligen våga söka vård, bollas runt mellan olika vårdinstanser, erbjudas enbart psykofarmaka, genomgå en behandling som inte får önskad effekt vilket sänker självförtroendet ytterligare, drabbas av olika biverkningar, vara för sjuk för terapi eller vara för frisk för terapi.
I riktlinjerna försöker man förenkla något som inte går att förenkla. Så länge som Socialstyrelsen fortsätter att vifta bort kritiken och blunda för patienternas verklighet vill vi uppmana alla att skriva under uppropet Rör inte min terapi. Det gäller vilken vård vi ska få när vi är som allra svagast. Synpunkter har Socialstyrelsen fått i mängder, vi saknar hittills det tacksamma mottagande som utlovas.
Helena Björck
Katarina Cederin
psykologstudenter och initiativtagare till patientuppropet Rör inte min terapi