Ambitionen borde vara att politiska analyser ska vara sakligt underbyggda och i någon mening ärliga. Det är viktigare än någonsin att inte sprida falska eller felaktiga påståenden som kan skada enskilda personer eller grupper. Inte minst borde detta gälla för den angelägna diskussionen om svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Men under det gångna året har vi sett flera exempel på motsatsen, när etablerade ledarsidor, exempelvis på DN (18 mars 2023) och Expressen (27 april 2022), vid olika tillfällen anklagat en av mina medarbetare, statsvetaren Frida Stranne, för att drivas av en dold agenda, vara USA-hatare eller att vilja överge Ukraina. Alla som känner Stranne och hennes forskning vet att påståendena om henne är djupt orättfärdiga. Stranne har med sin unika kunskap om amerikansk utrikespolitik sakligt försökt rikta blicken mot aspekter av situationen i världen som hon och många forskare med henne, inte minst i USA, utifrån empiri och teori anser behöver inkluderas i samtal om vår tids konfliktdynamik.
Grova personangrepp
När ledarskribenter på det här sättet slänger sig med insinuationer och grova personangrepp underblåser man hatare på nätet och medverkar inte till att nå det viktiga målet att hitta fram till bättre svar om den samtid vi lever i. Jag har på nära håll fått en inblick i de allvarliga arbetsmiljökonsekvenser som vårdslöst formulerade omdömen på våra ledarsidor ger upphov till. Jag ser också hur allt fler forskare väljer att inte bidra med sina kunskaper i det offentliga samtalet. När kollegor ser hur Frida Stranne och andra hanteras i offentligheten ligger det nära till hands att man drar slutsatsen att inte vilja delta i offentligheten.
Det uppskruvade tonläget drabbar givetvis inte bara forskare. 2021 genomförde jag och mina medarbetare i Lund och Halmstad en studie tillsammans med journalistförbundet som visade att var femte journalist har upplevt hot och hat av sådana nivåer att deras hälsa har påverkats negativt. 80 procent av de som upplevt en försämrad hälsa menar samtidigt att de anpassar sin rapportering för att undvika trakasserier. I en just nu pågående studie på uppdrag av SKR om hur upplevda trakasserier påverkat personer som kandiderade i kommunalvalen i Sverige förra året visar våra preliminära resultat på en liknande problematisk situation. Detta är en utveckling som bör oroa alla som värnar en öppen och fri debatt och är en utmaning som vi gemensamt måste motarbeta.
Jag ser också hur allt fler forskare väljer att inte bidra med sina kunskaper i det offentliga samtalet
Den senaste tidens oresonliga bekämpande av forskningsförankrade perspektiv på svensk utrikes- och säkerhetspolitik är problematisk. Det gäller inte bara Frida Stranne, utan även andra, och också de forskare som nu avstår helt från att delta i det offentliga samtalet och vars röster vi aldrig får höra. Vårt demokratiska samtal berövas viktiga perspektiv.
Forskares texter ska givetvis diskuteras och ifrågasättas, men med en grundläggande respekt för forskningens speciella förutsättningar och med utgångspunkten att forskningsförankrade perspektiv har en viktig roll att spela i samhällsdebatten. Vi behöver en debatt som bygger på respekt för kunskap, och som samtidigt tar hänsyn till att olika tolkningar och perspektiv kan finnas.
Samtalsklimatet blir allt tuffare och det gäller såväl bland människor i allmänhet som för demokratins företrädare, såsom opinionsbildare, journalister och forskare. För att vi ska klara av att upprätthålla ett fungerande offentligt samtal som är präglat av yttrandefrihet krävs det att olika aktörer tar sitt ansvar och bidrar på ett konstruktivt sätt. Detta gäller givetvis för akademin såväl som för politiken och publicistisk verksamhet. Klarar vi inte det här vilar demokratin på en bräcklig grund.
Måns Svensson, professor i rättssociologi vid Högskolan i Halmstad.