Vi satt i skolmatsalen och åt, nioåriga jag och mina klasskamrater. På tallriken hade jag skalade potatisar, fiskpinnar och sallad. Jag tog en sked och började försöka skära potatisen då mina klasskamrater brast ut i skratt, och en kommenterade “det märks vart du kommer ifrån”. Jag kände mig hånad och förödmjukad och försökte hålla mig från att gråta. Iranier äter ju sällan med kniv.
Flera som läser känner säkert medlidande för nioåringen som blev hånad. Men var det verkligen hånfullt? Tittar vi närmare på sammanhanget så var det mina klasskamrater som jag dagligen brukade leka med, vars föräldrar jag känner och hem jag besökt. Om det skämtades i välmening, varför reagerade jag så negativt?
Nyligen publicerade Fokus en artikel om Mattias Gardells föreläsning om islamofobi, där även Mirjam Haj Younes håller en workshop. Hon berättar om projektet “Motståndskraft mot rasism” som släppt en rapport om den upplevda rasismen i Göteborgs skolor. Ungdomar som aldrig hade upplevt sig rasistiskt behandlade fick lära sig att de visst råkat ut för det, bland annat genom så kallad “subtil rasism”. Det ges exempel, som när lärare har svårt att uttala elevens namn, eller när man blir tillfrågad om sitt ursprung.
Uttala namn fel
Younes och Gardell är inte de första att påtala minoriteters utsatthet i Sverige, det är det narrativ jag kände till som nioåring. Att uttala namn fel, och frågor om ens ursprung är givetvis normala företeelser i alla samhällen. Under min uppväxt fick jag lära mig att jag som invandrare är utsatt för strukturellt förtryck och diskriminering. Jag började se rasistiska mönster överallt; otrevlig butikspersonal misstänktes ogilla min hudfärg, komplimanger för mina språkkunskaper ansågs nedlåtande, och lärare som gav mig dåliga betyg misstänktes vara rasister. Då insåg jag inte att det finns en massa olika förklaringar till människors kommentarer som inte har något med min hudfärg att göra. Butikspersonalen kanske hade huvudvärk, den som berömde mitt språkbruk kanske var imponerad över att jag kommit ikapp språkligt, läraren tyckte kanske att det senaste provet inte höll måttet.
I ett mångkulturellt land så finns det friktionsytor där missförstånd, (oskyldiga) fördomar och okunskap är naturliga. Det finns ingen strukturell rasism i Sverige, men rasism kan förekomma mellan individer. Rasism kan dock inte bekämpas med slagord eller socialt ingenjörsskap, utan enbart med mänskliga möten. Att indoktrinera invandrarungdomar i ett narrativ där majoritetssamhället är riggat emot dem bidrar till ett misstänkliggörande av svenskar som hämmar just nödvändiga möten. I en hälsosam kultur är frågan om ens ursprung ett tecken på intresse, en öppning för ett trevligt samtal, och ett sätt att lära känna en ny människa. I Sverige ses det som ett uttryck för strukturell rasism.
Indoktrineras invandrarbarn
Utan att förminska det verkliga utanförskapet, bör vi fråga oss vad misstänkliggörandet leder till? I stället för att uppmuntra strävsamhet, pragmatism och öppenhet så indoktrineras invandrarbarn in i en offerroll där tillkortakommanden kan härledas till strukturellt förtryck, och att hårt arbete inte lönar sig. Konflikträdda svenskar väljer i högre grad att exkludera invandrare i rädsla för att råka säga eller göra något som kan uppfattas som rasistiskt. Resultatet blir det motsatta; Människor sluter sig i sina grupper.
Gardells antirasistiska kamp verkar gå ut på att vända invandrare mot svenskar, som i sin tur ska botgöra den inneboende rasismen de bär på.
Ett bättre sätt kunde vara att uppmuntra människor till att våga säga och göra fel. Man kan inte förvänta sig att interkulturella möten ska ske friktionsfritt. Vi kan skratta åt missförstånden, och debattera där vi inte kommer överens, men det är hög tid att sluta se bruna människor som offer, och vita som deras förtryckare.
Mosa Mazroui-Sebdani, systemutvecklare och debattör