De senaste veckorna har ätstörningar och behandling av ätstörningar uppmärksammats och debatterats i rader av artiklar i nära nog landets alla tidningar. Sara Meidells bok ”Ut ur min kropp” har väckt en stormig debatt om huruvida det är bra eller inte att det skrivs om ätstörning som hon gjort. Och Uppdrag Granskning har tagit upp frågan i ett avsnitt ”Äta, bältas eller dö”, gällande tvångsvård och bältning inom ätstörningsvården.
Frustrationen växer då det inte sker någon förändring inom ätstörningsvården. Det upprepas gång på gång att anorexi har den högsta dödligheten av alla psykiatriska diagnoser. Majoriteten är unga kvinnor. Men ätstörningar drabbar dessutom så många fler än den som insjuknat. Anhöriga lider och blir starkt påverkade. Föräldrar blir utmattade och sjukskrivna. Syskon blir åsidosatta. Kostnaden för samhället ökar och köerna till vården växer då patienterna har långa och återkommande inläggningar. Inom traditionell ätstörningsvård pratas det om kroniker, patienter tvångsvårdas och blir traumatiserade av tvångsåtgärder. Uppdrag Granskning visade att en patient hade lagts i bälte 34 gånger, och att en vaktmästare hade tillfrågats om att hjälpa till med tvånget vid något tillfälle. Är detta verkligen Sverige år 2022?
Tung medicinering
Vi som skriver är sex kvinnor som lidit av en allvarlig ätstörning. Vi har vårdats inom traditionell psykiatri som inneburit bland annat behandling inom BUP, inläggningar på medicinkliniker och tung medicinering. Vi har gått i familjeterapi, individuell terapi, kognitiv beteendeterapi och bildterapi, och vi har behandlats i specialiserad öppenvård och slutenvård, varit inlagda enligt lagen om tvångsvård, blivit tvångsmatade och fasthållna, försökt bli friska på egen hand och avverkat psykolog efter psykolog. År efter år. Utan att bli friska. Vi fick i stället höra att vi var kroniker, vården hade mer eller mindre gett upp och det hade vi med. Tills vi fick effektiv vård.
En, enligt vår erfarenhet, ofarlig behandling, utan biverkningar, en behandling där man såg människan bakom sjukdomen, en behandling med en personal som hade kompetens att bemöta och hantera en ätstörnings hela komplexitet, en behandling som visade vägen och tydligt kunde förklara varför man får en ätstörning. Behandlare som förstod svårigheterna och stöttade, pushade och motiverade oss genom ätstörningens alla hinder och problem. Utan att ta till tvång, det förekom inga tvångsåtgärder. De som tidigare sondmatats slapp sonden redan första dagen. Det var där vi blev friska.
Patienterna vilar också i värme, deras höga aktivitet minskas, de motiveras till beteendeförändring och deras psykiska mående normaliseras
Den behandling som hjälpte oss var Mandometermetoden. Den går ut på att patienten lär sig äta igen med hjälp av feedback från en dator på hur mycket och hur fort man ska äta. Patienterna vilar också i värme, deras höga aktivitet minskas, de motiveras till beteendeförändring och deras psykiska mående normaliseras. Metoden har ifrågasatts och tas fortfarande inte på allvar av etablerad ”expertis” trots att forskarna som arbetar tillsammans med behandlarna är de enda i Sverige som har publicerat sina behandlingsresultat där det framgår att 75 procent blir symptomfria efter i genomsnitt 12 månaders behandling. Cirka 10 procent återfaller inom fem år. Att den traditionella vården inte redovisar några resultat hindrar inte att det talas vitt och brett om att ”de flesta blir helt friska”, påståenden som alltså helt saknar grund.
Skepsis och motstånd
Varför implementeras inte denna effektiva behandlingen i hela landet? Varför finns en skepsis och motstånd mot en behandling som hjälper patienter att bli friska?
Det vi vill säga är:
Det räcker nu. Det är dags för ett skifte i ätstörningsvården. Det är ingen brist på resurser, resurserna ges till ineffektiva behandlingar. Vi har testat, vi vet. Inslaget i Uppdrag gransknings visar tydligt att ingenting har hänt under åren som gått sedan vi var patienter i den traditionella vården. Vi kan inte längre stå och se på, för vi vet hur de som är sjuka lider varje dag. Det måste ske en förändring. Det är dags för ett skifte där vi lägger medeltidsmetoder som bältning, tvång och ineffektiv medicinering bakom oss. God vård måste vara ledstjärnan, och vad kan vara bättre än den vård som hjälper patienten att bli frisk och återgå till sitt normala liv.
Isabelle Högbacka, anställd som behandlare på Mandometerkliniken
Emelie Johansson, anställd som ”egenerfaren” på Mandometerkliniken
Anna Mellin-Johansson, anställd som ”egenerfaren” på Mandometerkliniken
Wilma Nilsson, anställd som ”egenerfaren” på Mandometerkliniken
Angelica Söderholm, anställd som ”egenerfaren” på Mandometerkliniken
Rebecca Andersson, tidigare patient
Katarina Nygård, tidigare patient och verksamhetschef på Mandometerkliniken