Afghanistan är snart helt i talibanernas våld och civilbefolkningen lider. Mina unga vänner rapporterar om läget. De som återvänt. Som jag hjälpt att återvända, eftersom de inte kunnat stanna i mitt land. Eftersom de har varit papperslösa här. Av idiotiska anledningar. Åldersuppskrivningar, avslag utan rimliga skäl (som ofta inneburit brott mot vår socialtjänstlagstiftning), eller den helt befängda gymnasielagen. För att bara nämna några. Deras rapporter är dystra. Det går inte åt rätt håll. Afghanistan stänger gränserna för återvändande och Migrationsverket stoppar tillfälligt deportationerna. Konsekvenserna det får här i Sverige liknar dem vi sett med de somaliska ensamkommande.
Det är inte så svårt att förstå, om man orkar sätta sig in i sakfrågan. När Afghanistan inte längre tar emot återvändande, kommer de exkluderade i Sverige att bli fler. Precis som med den somaliska gruppen, som är fast i Sverige eftersom vi inte har ett utlämningsavtal med Somalia. De fortsätter fastna här. Utan möjligheter.
De här unga människorna fortsätter och förblir papperslösa på grund av den svenska politikens flathet, ovilja och oförmåga att ta tag i saken. Man hade kunnat göra skillnad för de här människorna och för säkerhetsläget och välfärden i Sverige, genom att ge dem amnesti. Men man väljer bort det. Vem ska ta det politiska ansvaret för de exkluderade ungdomarna? Det är vi som samhälle som får leva med konsekvenserna.
Hamnar i utanförskap
Många av de afghanska ungdomar som passerat genom min yrkestillvaro de senaste sex åren fick chansen att stanna, genom gymnasielagen. De har genomfört utbildningar och tagit varenda anställning de kunnat. Ofta flera åt gången. Men det är alltid tillfälliga anställningar, vikariat eller timanställningar. Nyutexaminerade ungdomar får sällan annat, vilket gör att de aldrig kommer att få förlängt eller permanent uppehållstillstånd. Och nu kan de inte heller tvångsdeporteras, för de har ingenstans att ta vägen.
Andra omfattades inte av gymnasielagen. De befinner sig redan i en obegriplig tillvaro. Precis som många i den somaliska gruppen. De är fast här, utan juridisk status. Rättslösa. En del av de unga är redan inne, eller på väg in i grov brottslighet. De är lättrekryterade – möjligheten att tjäna pengar och att ingå i någon sorts sammanhang, om än destruktivt, väger tungt.
Man fortsätter bryta ner de unga människorna vi tog emot 2015, och samtidigt urholka vårt samhälle. Man samlar politiska poäng.
Jag vet för att jag träffar dem genom Agape. Och jag är tuff när de killarna kommer i dyra kläder eller andra markörer som vittnar om kriminalitet. De får inget matbidrag hos oss. Men diskussionen tar jag gärna. Om och om igen. Men de har inte så många alternativ. Riktiga jobb får de inte utan uppehållstillstånd. De kan inte heller studera eller söka försörjningsstöd, de är inte välkomna in i någon av de strukturer som bygger norm i vårt samhälle. Och något land att återvända till har de inte.
Politisk ovilja
Jag tar diskussionen. Försöker fånga dimmiga blickar, utmana negativa mönster, erbjuda sammanhang som inte är destruktiva. Men jag kan inte ändra lagar och regler. Det kan bara politiken. Men politiken väljer bort den möjligheten. De vill inte ha någon diskussion med mig, om de verkliga lösningarna, eller någon annan av alla oss som arbetar med de här ungdomarna dagligen.
Den högsta politiska rösten just nu skriker att de som får avslag ska ut. Att de är en belastning. Problemet är ju bara att de inte kommer någonvart. De blir kvar här, i utanförskap. Utan rättigheter, utan möjligheter. Och det påverkar både dem själva och hela vårt samhälle negativt. De kan inte göra något åt det själva. Vi i frivilligsektorn kan inte heller påverka. Det är bara politikerna som kan.
För politiken, oavsett partitillhörighet, har makten att lösa situationen. Makten att bevara, bygga upp och säkra välfärden. Att förstärka inkludering och norm, i stället för utanförskap och skuggsamhälle. Där kan besluten fattas som gör att vi slutar göda den organiserade brottsligheten med unga människor. Besluten som skulle kunna leda till att vi fyller på statskassan i stället för att urholka den.
Betala tillbaka
Tänk om vi skulle ta den investering som samhället redan gjort i de här ungdomarna på allvar. Ge dem amnesti och se dem som den resurs de faktiskt kan vara. De allra flesta vill ju inget hellre än att få vara en del av och betala tillbaka lite till det samhälle som tagit emot dem. Och de som även fortsättningsvis skulle orsaka problem skulle då kunna tas om hand, genom de fantastiska system vårt samhälle har. Och kanske, så småningom, kunna få, eller återgå till ett normenligt liv.
Tänk om vi skulle. Men så ser det inte ut i något av de politiska lägren just nu. Man fegar ur. Formulerar ett tillfälligt stopp av utvisningarna där ungdomarna kan söka inhibition, vilket innebär en tillfällig dagersättning från Migrationsverket, men de har fortsatt ingen möjlighet att arbeta och själv försörja sig. Man fortsätter bryta ner de unga människorna vi tog emot 2015, och samtidigt urholka vårt samhälle. Man samlar politiska poäng. Varken mer eller mindre.
Matilda Brinck-Larsen, verksamhetsansvarig frivilligorganisationen Agape Göteborg
LÄS MER:Utvisningar till Afghanistan stoppas