Ett av de största problemen är det aldrig sinande pengahålet i form av den en enorm onödig administrativ byråkrati. Utöver det så råder det nu anställningsstopp eller förlåt, jag menar såklart “särskild anställningsprövning”. Ett betydligt finare ord som säkert en ledningsgrupp kommit fram till, men som betyder precis samma sak. Vi får helt enkelt inte anställa fler. Det betyder också att vi inte heller får ersätta personal som slutar. De fem personerna på min arbetsplats som är gravida och inom fyra månader går på ledighet får vi inte ersätta. De sju personer över 65 år som kommer gå i pension när som helst får vi inte heller ersätta.
Sjukhusdirektören och ekonomidirektören är de som bestämmer om vi får ta in ny personal men hittills har vi inte fått ja på någon. Problemet är att jag aldrig har sett sett en ekonomidirektör i blå kläder nere hos oss. Så hur vet de om vi behöver eller inte behöver personal? Jo just det, budgeten går inte ihop och därför behöver inte avdelningen bemanna upp. Tur att vi löste den ekvationen, den kunde bli klurig annars.
Inte patientsäkert
Men tillbaka till min avdelning där vi har elva personer som försvinner inom en relativt snar framtid. Vad händer då med Nordens största barnakut? Jo, det som kommer att ske är att vi tyvärr inte kan bedriva patientsäker vård på grund av personalbrist.
Ledningens lösning på personaltappet är att de vill flytta personal från andra avdelningar, som också har ont om personal. Men det spelar ingen roll för det är “tillsammans framåt" som gäller, enligt sjukhusdirektören. Utöver det så kan personalen som eventuellt flyttar till oss inte jobbet på vår avdelning. Det är helt annorlunda än det arbete de gör på den egna avdelningen. För vi är bra och utbildade på det vi gör men för den sakens skull kan vi inte alla andras arbete.
Sedan tillkommer den lilla detaljen att man bör ha jobbat sex månader på akuten innan man går akutrumsutbildningarna och för att kunna axla rollen i de kritiska lägen som utspelar sig på akuten. Det tar alltså minst sju månader att skola in och rusta en ny kollega för att kunna ta akutrum.
Så de som försvinner nu blir inte ersatta och om det kommer nya från andra avdelningar tar det sju månader innan de är klara och rustade för våra utmaningar. Vilket ger oss ett litet glapp i tid som ni säkert förstår. Detta leder till att vi som jobbar får ta kortare raster, det blir mer stress och hälsan tar stryk. Tidigare har liknande situationer lett till massuppsägningar.
Vi på barnsjukhuset gör alla så gott vi kan, och då menar jag de som står i blå, vita eller gröna kläder på sjukhusgolvet – inte de i kavaj och slips
Enligt mig är det bara personer som är nära en verksamhet som kan ta rimliga beslut gällande vilka personalbehov som finns. Men våra enhetschefer står bakbundna med silvertejp på munnen där de enda ord som hörs genom tejpen är “ Tillsammans framåt. Vi klarar att bedriva samma vård med ett uppdämt behov, med skuld från förra året, en ohållbar ekonomi detta år och mindre budget för nästa år, vi klarar det. Tillsammans framåt”.
Med detta sagt vill jag skicka med en sak till, till allmänheten. Vi på barnsjukhuset gör alla så gott vi kan, och då menar jag de som står i blå, vita eller gröna kläder på sjukhusgolvet – inte de i kavaj och slips. De bestämmer men det är ni och vi som blir lidande. Vi värnar om er och vi hoppas vi kan få fortsätta göra det. Men just nu driver slipsarna vår barnsjukvård rätt ner avgrunden. Det går snabbt att rasera fungerande vård men det kommer att kräva enorma resurser att återuppbygga den.
Maria Cronholm, specialistsjuksköterska på akutmottagningen Drottning Silvias Barnsjukhus