Jag har träffat flickorna som forskare, debattörer och opinionsbildare pratar om, men som ingen pratar med. Från 1990-talet har det debatterats på ett sådant sätt som får en att tro att hänsyn tas till hedersförtryckarna medan flickorna som av sin familj tvingas bära slöjan lämnas i sticket.
Jag minns de gånger jag träffade dessa flickor, lyssnade på deras oro, rädsla, ångest och påtagliga förtvivlan. I hemmet misshandlades de både psykiskt och fysiskt för det minsta lilla. Flickorna som jag berättar om är 13–16 år gamla. Det syns på långa vägar hur hederskulturens psykiska och fysiska misshandel och kontroll har brutit ner deras personlighet, malt ner deras självförtroende och förvandlat dem till små, rädda och ensamma tjejer. De pratar lågmält, går med blicken i backen och vågar inte synas.
De har fötts in i en kontext där det som finns på menyn är familjens och hederskultursamhällets normer baserade på kultur, religion och tradition.
Dessa unga flickor har inte smakat på livet. De har inte getts möjlighet att skapa sig en uppfattning om vad de gillar att göra på fritiden eller vad deras alldeles egna behov är. Gillar de att bada, dansa eller kanske idrotta? De har fötts in i en kontext där det som finns på menyn är familjens och hederskultursamhällets normer baserade på kultur, religion och tradition.
Föreställ er nu personer som fötts in i en sekt eller blivit indragna och hjärntvättade in i en sådan. De psykiska mekanismerna har vissa likheter. Personen vet inte vad de egna behoven är, då dessa utgörs av sektens behov. Personen bryts ner och tvingas, genom fruktan och rädsla, följa ledaren och gruppmentaliteten i sekten. Jag vill hävda att hederskulturens klanmentalitet är skrämmande lik sekteristisk gruppmentalitet. Båda driver på med fruktan, bryter ner personer psykiskt med skam och skuldbeläggning, får dem att känna sig ensammast och svagast i världen och låter dem bli beroende av ledaren/gruppen/familjen.
Föreställ er nu en beslöjad tjej som inte vill bära den där slöjan och vill dels fly familjen och dels anmäla dem till socialtjänst och polis. Om hon har nedbrutet självförtroende, saknar mod, är rädd och är helt utelämnad i sin ensamhet, då kommer hon inte våga göra någotdera.
Jag tror på ett slöjförbud implementerat med mjuka metoder. Låt kvinnor med invandrarbakgrund som har kunskaper om hederskulturen gå in som elevassistenter och lärare.
Jag tror på ett förbud mot slöja, men inte ett hårt sådant. Man kan inte bara kapa av. Då kommer vi att få bakslag i form av aktivistgrupperingar som med stor sannolikhet kommer att felaktigt anta att samhället är islamofobiskt och eftersträvar ett ”vi och dem”-tänk.
Jag tror på ett slöjförbud implementerat med mjuka metoder. Låt kvinnor med invandrarbakgrund som har kunskaper om hederskulturen och jobbar med ”women empowerment” gå in som elevassistenter och lärare. Låt dem få ta plats. Låt dessa kvinnor stärka flickornas självförtroende och personlighet och stimulera deras vilja till att välja livet. Enbart då kommer tjejerna kunna stå på sig, ta av slöjan och motstå föräldrarna med hänvisning till slöjförbudet. Förbudet kommer då att vara tjejernas stöd. De kommer känna trygghet i att lagen backar upp dem, att samhället bryr sig – att vi ser deras lidande och kamp.
Eshtar Faris
statsvetare och konstnär