Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Klimatfrågan behöver ett europeiskt samarbete. Vi kan inte åstadkomma systemförändringar som förändrar klimatet på enbart nationell nivå, skriver debattören. Bild: Claudio Furlan
Klimatfrågan behöver ett europeiskt samarbete. Vi kan inte åstadkomma systemförändringar som förändrar klimatet på enbart nationell nivå, skriver debattören. Bild: Claudio Furlan

Släpp pandemin och diskutera klimatsanningarna

Pandemin har under drygt ett och ett halvt år blockerat debatten om de framväxande klimatproblemen. Den radikalt förbättrade situationen med få dödstal och en låg nivå av sjukdomsfall måste nu ge plats åt de reella hälsohot som klimatproblemen innebär, skriver Mats Sederholm.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

FN:s två veckor långa klimatkonferens COP26 närmar sig. En konferens med uppåt 30 000 politiska ledare, media och observatörer som kommer att diskutera och rapportera om klimatproblemet utifrån gällande politiska, ekonomiska och sociala ramverk med en förutsägbar utgång.

1,5-gradersmålet från Paris kommer att spricka och vi kommer troligtvis att gå över en brytpunkt där pågående klimatkris kommer att eskalera till oöverskådliga materiella, ekonomiska och politiska problem med ökade konflikter i samhället. Vi kommer att längta tillbaka till det lugna välordnade och vanliga samhälle vi lever i nu, där pandemin kan liknas vid en lätt bris.

Men pandemin och vaccinationerna fortsätter att envist dominera nyhetsflödet. Restriktionerna har släppts då smittorisken är tillräckligt låg. Nerven och pandemidramat borde vara på utgång men det som varit en ynnest, tillgången och rätten till vaccin har långsamt förvandlats till något som hakat upp sig. Besattheten av vaccinationer och de sista procenten människor som bara måste likriktas då de av olika skäl inte vill vaccinera sig mot något som just nu inte är mer problematiskt än en säsongsinfluensa. Det är dags att bryta pandemitransen och frigöra debattutrymme för en större och mer omfattande fråga.

När planetens människoliv hotas så kommer allt det vi antagit som mogna demokratiska förändringar, reformtänkande, långsiktighet med mera inte längre respekteras.

COP26 kommer att leda till ännu större besvikelser och tydligare insikter om hur våra politiker och andra makthavare saknar förmåga att rädda livet på ett ökande antal människor som kommer att förolyckas. Men krisläget handlar om mer än detta. Vi kan inte förvänta oss att aktivister och människor i allmänhet fredligt ska fortsätta och protestera. När planetens människoliv hotas så kommer allt det vi antagit som mogna demokratiska förändringar, reformtänkande, långsiktighet med mera inte längre respekteras. Allt förtroende för det som vi i västvärlden är så stolta över kommer att stjälpas över ända eftersom det inte längre är en framkomlig väg till lösningar. På radikala situationer kommer radikala protester.

Gamla lösningar

Klimatreportrar och nyhetsankare förmedlar fler reportage om klimatproblemet i dag, men tyvärr mest de lösningar som politiker pragmatiskt diskuterar och som håller dem själva kvar vid rodren. ”Gröna omställningar”, ”grön deal”, tekniska lösningar med fortsatt ekonomisk tillväxt, arbetslinjer och oförändrade ekonomiska system. Det är inte tal om att ändra på alla de grundincitament som tillsammans skapat klimatproblemen, miljöproblemen, överkonsumtion, individualism och den västerländska ”more is better”-kulturen.

Ju mer påtagligt det blir i vardagen framöver när denna klimatbomb långsamt briserar, kommer den ”normaliserande” mediebevakningen att i efterhand riskera uppfattas som ett lurendrejeri. Reaktionerna kan bli lägre valdeltagande och en apokalyptisk uppgivenhet inför demokratins möjligheter. Eftertankar som att: ”De ville få oss att tro att ansvaret låg på individen, på oss själva och vår klimatskam”, kommer att slå tillbaka hårt. Den resonerande tonen har redan börjat erodera. Greta Thunberg föredrar att ironiskt härma de styrandes miljöprat som: ”Bla, bla, bla”.

Det är dags för ännu en krisberedskap. Samhället måste våga diskutera systemförändringarna.

Tillväxt- och BNP-begreppet måste öppet krackeleras, nyanseras, omdefinieras och bana väg för en annan ekonomi.

Konsumtionskulturen måste brytas, fossilförbrukningen upphöra och välfärdsbegreppet förändras för de som har en hög köpkapacitet och tillfredsställelsen inte längre måste vara konsumtion?

Omedelbara gröna skatter måste införas. Långsiktighet fungerar inte på omedelbara problem.

En ny gräsrotsdemokrati med medborgare som ges en chans att känna sig delaktiga i en kommande gemensam radikal omställningsprocess. Riksdagsval vart fjärde år är ett alldeles för trubbigt demokratiskt verktyg. Utan vi-känsla går det inte. Vi måste börja lita på varandra igen och på våra makthavare.

Ekonomisk rovdrift

Vi behöver redan nu få igång funderingar kring en post-kapitalistisk värld utan ekonomisk rovdrift. En framtid som inte styrs från bolagsstyrelser och röster som räknas i andelar med politikers tysta godkännande. Oligarkifieringen måste hejdas med strängare krav på demokrati och transparens.

Vi behöver ett europeiskt samarbete. Vi kan inte åstadkomma systemförändringar som förändrar klimatet på enbart nationell nivå.

COP26 vill nog. Men ansvariga låter sig inte påverkas förrän deras egna positioner står på spel. Och det är folket som till sist måste utmana politikerna.

COP26 vill nog. Men ansvariga låter sig inte påverkas förrän deras egna positioner står på spel. Och det är folket som till sist måste utmana politikerna. Men om sanningen om de verkliga omställningsbehoven inte förmedlas till medborgarna så hindras utvecklingen. Sluta blockera klimatdebatten och säg som det är!

Det är dags för nya vaccin mot en pandemi som bara börjat. Inte ekologiska plåster eller gröna halstabletter.

Mats Sederholm, författare, skribent och aktiv för DiEM25