Den digitala utvecklingen har pågått i över tjugofem år, ändå står skolan och stampar där den var för hundra år sedan. Samhället har genomgått en stegvis digital omställning under lång tid. Det mesta av värde har förvandlats till ettor och nollor, dessutom ofta med bättre kvalitet och till lägre priser. Men någon motsvarande utveckling ser vi inte i skolorna. Så om de tvingas stänga på grund av coronaviruset står många kommuner och lärare som handfallna.
Vi på Hem & Skola har ingen åsikt om skolorna ska stängas eller inte. Vad vi är kritiska till är att skolan inte har hängt med i samhällsutvecklingen. Läroplaner och direktiv har förvisso putsats till genom åren, men i övrigt är det inte mycket som skiljer dagens skola från den vi hade för hundra år sedan. Hur skulle till exempel sjukvården se ut om man hade resonerat på samma sätt?
Lärandet förändras i grunden
I dag har vi världens alla fakta bara några musklick bort, vi har maskiner som utklassar människor på område efter område samtidigt som tre av fyra rektorer och hälften av alla pedagoger redan 2011 förstod att lärandet kommer att förändras från grunden inom fjorton år.
Så varför har inget hänt? Vad är problemet? Till att börja med har ingen tagit fullt ansvar för skolans digitala utveckling. Vad vi ser är en katten på råttan-lek. Alla sparkar ner och längst ner sparkar man uppåt. Systemfelet uppdagades senast 2015 när vågen av nyanlända behövde utbildas men fjärrundervisning var olaglig. Nu drabbas skolan återigen av samma problem, fast med större magnitud, utan att man har lyckats åstadkomma annat än ett lapptäcke av nödlösningar.
Det viktigaste är pedagogiken
Ett annat problem är att våra politiker och tjänstemän har en benägenhet att se på alla problem med ekonomiska och juridiska glasögon istället för kreativa, och av just den anledningen missar det viktigaste, nämligen pedagogiken.
Ett tredje problem är okunskap. Den skapar rädsla och osäkerhet. Därav uttrycket ”IT-monster”. Om utveckling för tankarna till monster förstår vi att ingen vill ta i frågan.
Vidare, utveckling brukar kräva ett visst mått av kalkylerat risktagande. Och risk är ju inte det första man förknippar med ministrar och i myndigheter, vilket är tragiskt eftersom man alltid bör ha alternativkostnaden i åtanke. Vad kostar det att inte utveckla?
För det första måste vi ge den digitala undervisningen en ärlig chans, inte bara använda den som en sämre variant av klassrumsundervisning
Men det finns lösningar. För det första måste vi ge den digitala undervisningen en ärlig chans, inte bara använda den som en sämre variant av klassrumsundervisning. Vi är fullt införstådda i att det kräver utbildning, vilket förutsätter tid, som i sin tur är en bristvara hos lärare. Därför kan det vara en god idé att befria lärarna från sina administrativa bördor.
Aktivt uppmuntra nytänkande
För det andra, staten måste ta ett samlat grepp om skolans digitalisering. Och det är ett ansvar som måste ligga på departementsnivå. Behovet framgår tydligt av det slutbetänkande som Digitaliseringskommissionen la fram till regeringen 2016.
För det tredje, beslutsfattare i stat och kommuner måste aktivt uppmuntra till nytänkande i skolan. Om det över huvud taget ligger någon sanning i att kriser föder nya idéer så har vi världens chans nu. Coronapandemin tvingar oss till nytänkande. Varför kan inte staten göra ett upprop till landets alla kreativa hjärnor och be dem komma med förslag?
En av dem, IT-entreprenören Jonas Birgerson, har öppet klagat över att skolan och andra institutioner lägger massa pengar på att köpa in system på var sitt håll eller utveckla mediokra system. Hans förslag är att staten ska investera i ett open source-system som alla kommuner och friskolor kan använda. Investeringen kan staten sedan tjäna igen genom att erbjuda koden och tjänsten till övriga världen. Varför inte lyssna på honom?
Coronaviruset har blottat skolans brister. Så låt oss smida medan järnet är varmt.
Patrick Stenman Riksförbundet Hem & Skola
Per Robert Öhlin Riksförbundet Hem & Skola