Skampåle, även kallad stupa, stock, spöpåle och kåk, är en stående stock av trä eller sten, vid vilken förr i tiden lagbrytare offentligen straffades med schavottering – att bli utställd androm till varnagel (varnande exempel för andra) för att utsättas för skam, förnedring, spöstraff och allmänt spott och spe, som en tydlig markering att man hade gått över en gräns. Man kunde fjättras med halsjärn, eller så var hela konstruktionen försedd med gångjärn, så att hals och händer naglades fast mellan två grova plankor. Denna konstruktion sattes upp på platser som kyrkbacken, stadens torg eller liknande, så att alla skulle få frossa i skammen, och även som varnande exempel – detta är vad som väntar dig om du bryter mot lagen. Detta brutala sätt att hantera brottslingar har varit normalt under en omfattande del av mänsklighetens historia, men de flesta förknippar nog tillvägagångssättet med förgången tid.
Varje spår utplånas
Nu verkar det dock som att vi är på väg mot ett nytt skampålesamhälle, fast på flera sätt värre än förr. Först blir syndaren satt i skampåle, som numera dessutom inte är begränsad till en geografisk plats – nu finns Internet. Sedan blir man rullad i tjära och fjäder och utdriven ur byn, och till sist utplånas varje spår av att personen ens har funnits. Varför inte photoshoppa bort misshagliga personer från bilder också, i god stalinistisk anda?
Detta scenario motsvarar på flera sätt hur det kunde se ut på medeltiden, men nu är det inte längre begränsat till att vara en lokal företeelse. Den urgamla traditionen av att utse syndabockar, som ska bära allas våra synder ut ur gemenskapen, verkar fortfarande leva och frodas. Vi människor verkar gilla att döma andra, på det att vi själva då framstår som goda och förträffliga mönstermänniskor. Och gör vi det i grupp blir det ännu mysigare.
Den urgamla traditionen av att utse syndabockar, som ska bära allas våra synder ut ur gemenskapen, verkar fortfarande leva och frodas
En som verkligen har fått känna på samhällets dom, Folkdomstolens längtan efter att krossa och förinta, är Paolo Roberto. Man kan tycka vad man vill om sexköpslagen, eller för den delen om sexköp, och man kan förstås också tycka vad man vill om Paolo Roberto. Men jag vill ställa en helt annan fråga, om rättssäkerhet och likhet inför lagen. När Paolo Roberto blev tagen av polisen för att ha köpt sexuella tjänster, hände återigen något som bara verkar hända allmänt kända personer, och framför allt kontroversiella personer. Först stora rubriker och braskande reportage om Paolo Robertos lagstridiga sexäventyr, till och med ett besök i TV-soffan – och sedan utrensning. Paolos mat försvinner fort från butikshyllorna, liksom hans böcker. Och så Paolo själv förstås. Inga TV-jobb framöver.
När Bonniers bestämde sig för att stoppa försäljningen av alla Paolos böcker blev jag lite beklämd. Inte främst för att hans kokböcker är underbara, men desto mer för att det nu börjar bli allt mer som så att man ska radera ut existensen av alla som inte är moraliska dygdemönster. Vi kan ju inte ha dåliga förebilder i offentligheten.
Effekten blir så total
Jag har egentligen inga synpunkter på att privata företag gör affärsmässiga bedömningar kring sitt sortiment, och de som inte vill sälja Paolo Robertos produkter är naturligtvis fria att låta bli. Men den samlade effekten av alla bojkotter blir så total, och det blir väldigt oproportionerligt. På Bokus finns det 55 olika utgåvor av Mein Kampf men inte en enda bok av Paolo. Man kan inte ens få upp hans namn på sökmotorn. Han har raderats.
Frågan är – borde vi inte i konsekvensens namn rensa ut Fröding, Taube, Vreeswijk och alla andra som köpt sex - eller varit omoraliska på något annat sätt? Eller är de fredade, för att de levde i en förgången tid? Det finns redan gott om exempel på att man i bibliotek, av rent politiska skäl, har rensat ut böcker som anses vara olämpliga. Och vi fortsätter att rensa, i vår renhetsiver. Frågan är vad vi förlorar på vägen? Vilka prejudikat ställs upp inför framtida skandaler? Vem blir nästa offer, nästa syndabock att piska offentligt och sen sparka ut ur gemenskapen?
Drabbades av samma folkdomstol
Paolo Roberto är inte ensam. Martin Timell frikändes i Svea Hovrätt, men dömdes av Folkdomstolen till livstids utfrysning. Fredrik Virtanen har fått upprättelse rent juridiskt, men drabbades ändå hårt av samma folkdomstol. Benny Fredriksson smutskastades och såg sitt livsverk ryckas ur händerna på honom (ända sedan scenskolan ville han bli teaterchef), och blev så deprimerad att han begick självmord.
Vad hände med gammal hederlig rättssäkerhet som innebär att när man har tagit sitt straff ska man betraktas som en laglydig medborgare igen? Vi ser en otäck trend, i vilken Folkdomstolen har större inflytande än riktiga juridiska instanser. Och media hänger på, för att få så många klick som möjligt. Då blir gärna resultatet att många döms oproportionerligt hårt. Vill vi ha det så? Vad händer om skampålen blir norm? Går någon säker?
Carl Johan Rehbinder liberal debattör