Jag hörde på nyheterna att mitt kära gamla hemland, Iran ska sitta i FN:s kvinnokommission med uppgift att arbeta för jämställdhet mellan könen. Min första reaktion blev att titta på kalendern om det var 1 april och det handlade om ett aprilskämt. Men det var inte 1 april och det var inget skämt. Eftersom nyheten lät lika sannolikt som att en veganförening skulle välja en slaktare till ordförande gick jag ut på nätet för att se reaktionerna.
Förvånansvärt tyst
Vår feministiska regering var tyst, våra feministiska partiledare var tysta, Europas mäktiga kvinnor Angela Merkel och Ursula von der Leyen var tysta och inga journalister ringde UN Women för en kommentar. Det gjordes bara några formella konstateranden där journalister gömde sig bakom rättsaktivisten Masih Alinejad, vars rop i öknen kom från New York där hon lever i exil under dödshot.
Masih Alinejad, som driver en kampanj mot obligatorisk slöja, var desperat och hennes uttalande citerades i svenska tidningar: ”En regim som behandlar sina kvinnor som andra klassens medborgare, fängslar dem som inte har på sig hijab, förbjuder dem från att sjunga, förbjuder dem från sportarenor och inte låter dem åka utomlands utan deras makes tillstånd, blir invald i FN:s främsta organ för kvinnors rättigheter”, sa hon i vredesmod.
LÄS MER:Kritik mot Irans plats i rådet för kvinnors rättigheter
Jag kan inte formulera saken bättre förutom att jag inte håller med om att kvinnorna i Iran är ”andra klassens medborgare”. För när man lever under påtvingad könsapartheid, utan rörelsefrihet är man överhuvudtaget inte medborgare (utom på papper) utan man existerar som de livegna undersåtarna på medeltiden.
Räknas inte kvinnors liv?
Tänk efter. När en svart man dödas av en vit polis i USA går det upprörda, inte sällan våldsamma, vågor av antirasistiska massprotester över hela västvärlden. Självfallet sympatiserar jag med dessa, dock inte med våldet. ”Black lives matter”, javisst, men varför räknas inte kvinnors liv som lever i diktaturer som ofta styrs i guds namn? När hundratals miljoner flickor könsstympas, utsätts för tvångsäktenskap eller oskuldskontrolleras och femtusen årligen hedersmördas blir det inga demonstrationer. När Iran, Saudiarabien, Somalia eller Afghanistan tvingar kvinnor att gömma sig bakom könsapartheidsverktyget välkomnar västvärlden ”tygbiten” som ett uttryck för ”mångkultur”.
Varför är statligt sanktionerad könsrasism en icke-fråga för alla dessa så kallade progressiva krafter
En kvinna som vägrar bära slöja döms till 20 års fängelse i Iran men varken EU eller vår feministisk regering skriver brev till FN:s chef António Guterres för att be honom att vakna och sätta stopp för detta makabra skådespel. Om vita diskriminerar svarta handlar det om rasism, men om vissa länders mäktiga män diskriminerar hela deras kvinnliga befolkning, i guds namn. Då handlar det inte om rasism utan ”kultur”. Så var finns nu alla dessa upprörda antirasister, modiga journalister och feministiska makthavare? Varför är statligt sanktionerad könsrasism en icke-fråga för alla dessa så kallade progressiva krafter? Är man så rädd för att bli kallad för rasist av könsrasister eller handlar det om risken att förlora feta olja- och vapenaffärer med lättsårade diktaturer?
I denna rädslans kultur har nu FN gett grönt ljus för mullorna att arbeta mot att förverkliga sina globala drömmar, att gömma världens alla kvinnor bakom slöjan och därmed få slut på västerländska kvinnors omoral som anses hota deras medeltida teokrati. Fortsätter det så här så får jag nog flytta till månen för att kunna känna ”vinden i håret”, som Masih Alinejad säger.
Maria Rashidi, kvinnorättsaktivist och ordförande i Kvinnors Rätt