I måndags dömdes medieprofilen Cissi Wallin för grovt förtal för att 2017 ha publicerat namn och bild på Fredrik Virtanen med påståendet att han hade våldtagit henne. Påföljden blev böter och skadestånd till Virtanen, varav den största delen var kränkningsersättning för att kompensera ”känslor som handlingen har framkallat, såsom rädsla, förnedring, skam och liknande”.
I domen skriver rätten att ”den omedelbara kränkning som ett förtalsbrott innebär i allmänhet får anses vara mindre än vad som är fallet vid exempelvis grova sexualbrott”, men ändå bestäms skadeståndet till 90 000 kronor, vilket är ett betydligt högre belopp än vad som utdöms vid de flesta sexualbrott, och ungefär lika högt som mannen hade varit tvungen att ersätta om han hade blivit dömd för våldtäkt mot Cissi Wallin.
Skev syn
Om Fredrik Virtanens skuld vet jag inget och våldtäktsanklagelserna mot honom ledde aldrig till åtal. Men teoretiskt sett innebär domen mot Cissi Wallin att en man som begår ett sexualbrott kan få tillbaka mer pengar av sitt offer om hon skulle berätta om honom, än vad han skulle bli skyldig att betala henne om han skulle dömas för brottet. Det kan alltså kosta mer att berätta om att man har blivit utsatt än vad det kostar att utsätta någon.
Det kan alltså kosta mer att berätta om att man har blivit utsatt än vad det kostar att utsätta någon
Jag har suttit som målsägande i flera rättegångar avseende just sexualbrott, och alla mina förövare har blivit dömda att betala ett mindre eller lika högt skadestånd som det Cissi ska betala till sin påstådda våldtäktsman.
När jag var tonåring köpte vuxna män sex av mig. En tisdagsmorgon i november 2014 träffade jag en sexköpare. Han hämtade upp mig i sin företagsbil utanför sitt hem och tog mig till en lägenhet i Stockholm.
Enligt polisens protokoll av filminspelningen slog han mig 139 gånger under 30 minuter, parallellt med att han genomförde diverse sexuella handlingar
Själva träffen minns jag inte så mycket av, men han hade satt upp en kamera i sovrummet som spelade in större delen av träffen. Enligt polisens protokoll av filminspelningen slog han mig 139 gånger under 30 minuter, parallellt med att han genomförde diverse sexuella handlingar. Under tiden hällde han i mig sprit och till slut låg jag bara och grät och sluddrade. Jag minns inte vad jag tänkte, men jag minns känslan av att jag inte skulle ta mig därifrån, det kändes inte som att det skulle finnas något efteråt.
När han var klar släpade han ut mig till badrummet och pissade på mig. Sen sa han att vi var klara. Vadå klara? Han berättade att han hade ett möte på jobbet och bad mig duscha och klä på mig. Jag kanske borde ha blivit lättad, men det kändes mest konstigt, jag hade ju inte väntat mig att jag skulle komma därifrån.
I stället för att gå in la jag mig bara ner på bänken och grät
Men jag gjorde som han sa och när jag var duschad och påklädd körde han mig till busshållplatsen utanför min skola. I stället för att gå in la jag mig bara ner på bänken och grät. En ung kille stannade sin bil och frågade om jag behövde hjälp. Jag hoppade in i bilen och han skjutsade mig till Saltsjöbanan där en konduktör hittade mig gråtandes på golvet. Jag berättade någonting, jag minns inte vad, och hon kallade på vakter och polis som skjutsade mig till akutmottagningen för våldtagna.
Fortfarande traumatiserad
En polisutredning påbörjades och några månader senare blev det rättegång. Mot mig dömdes han för köp av sexuell handling av barn vid fem tillfällen, misshandel och barnpornografibrott. För brotten mot mig och två andra tonårstjejer fick han totalt tre års fängelse, och jag fick 90 000 kronor i skadestånd.
Rättsväsendet menar alltså att det är ungefär lika kränkande att bli uthängd för att ha våldtagit någon, som att som 16-åring bli köpt av en vuxen man vid fem tillfällen, slagen 139 gånger och bli pissad på
Rättsväsendet menar alltså att det är ungefär lika kränkande att bli uthängd för att ha våldtagit någon, som att som 16-åring bli köpt av en vuxen man vid fem tillfällen, slagen 139 gånger och bli pissad på, alltmedan man är full och tror att man ska dö.
Virtanen är numera krönikör för Expressen, har publicerat en bok där han berättar om sina erfarenheter, har fru och barn kvar och 80 000 följare på twitter. Jag har PTSD, klarar knappt av skolan eftersom det uppstår vissa koncentrationssvårigheter när jag får bilder i huvudet och fysiska förnimmelser från när jag blir misshandlad och våldtagen, hamnar i gränspsykotiska skov där jag tror att jag ska dö och går i traumabehandling en gång i veckan. Personligen hade jag föredragit att bli uthängd på Instagram.
Rätten är fel
En annan av mina förövare dömdes att betala 65 000 kronor för att ha gjort grova barnpornografiska filmer med mig, kört hem mig till en annan okänd man som deltog i övergreppen för att sedan publicera filmerna på en porrsajt med tusentals tittare. Även i det fallet tror jag att handlingarna framkallade mer rädsla, skam och förnedring hos mig än vad de gjorde hos Fredrik Virtanen. Det är säkert skitjobbigt att bli uthängd men det är också ganska jobbigt att få sina övergrepp använda som onanimaterial av tusentals vuxna män. En uthängning leder säkert till vissa svåra känslor, men du lär inte lida av PTSD för det fem år senare.
Det är säkert skitjobbigt att bli uthängd men det är också ganska jobbigt att få sina övergrepp använda som onanimaterial av tusentals vuxna män
Oavsett vad man tycker om uthängningar och folkdomstolar kan vi väl i alla fall vara överens om att bli utsatt för ett sexualbrott är en större kränkning än att bli uthängd för det? Om det här är gällande rätt så är rätten fel.
Gabriella Kärnekull Wolfe, feministisk debattör, grundare till #intedinhora, brottsoffer och juridikstudent