Ämnet är inte nytt, det har diskuterats under gott och väl ett halvsekel. Den här gången var det Språkrådets nya chef Lena Lind Palicki som talade för reformen.
Ett sådant ställningstagande väcker mediernas uppmärksamhet. Kändisar och folk på gatan får uttala sig. En del motståndare är rejält upprörda. Ju argare, desto större uppmärksamhet.
I stället för att säga ja eller nej kan vi fråga oss vad en dom-reform innebär. Vad är man för eller emot? Är det individen, organisationen eller nationen som förändrar språkbruket?
På individnivå är det redan fritt fram att skriva dom. Självklart är det så i privat korrespondens. En del skönlitterära författare skriver dom. Ulf Lundell gör det i sin roman Jack från 1976, till exempel. Men i facklitteratur är det sällsynt med dom. Det verkar egentligen inte ha hänt så mycket de senaste 45 åren.
På grupp- och organisationsnivå är det knepigare och intressantare. Vi kan ta GP som exempel. Varje dag förekommer texter av ett stort antal skribenter, som alla har diverse språkregler att följa. I GP:s skrivregler från 1998 står det: ”Vi skriver de och dem. Dom kan naturligtvis gå för sig i pratminus om det finns stilistiska skäl.” (Pratminus är det tankstreck som inleder citat.)
Principen är alltså att det ska vara de och dem i vanlig text, men att dom kan förekomma i citat. Den här GP-rekommendationen är snart 25 år, men såvitt jag vet har den inte ändrats. Och vad jag kan se följer journalisterna fortfarande det här mönstret.
Man skulle kunna tänka sig ett första förändringssteg där den enskilde skribenten själv avgör valet mellan de/dem och dom. Så gjorde man med valet mellan ska och skall. Så här står det i GP:s skrivregler: ”Det spelar ingen roll om du skriver ska eller skall, se bara till att du inte blandar ska och skall i samma artikel.”
Under de senaste 25 åren har ska successivt blivit vanligare och i stort sett utmönstrat skall. Det är alltså individuella val som lett fram till förändringen.
Det går att föreställa sig en motsvarande individuell introduktion av dom. Några journalister börjar skriva dom, andra följer efter. En del läsare kommer att bli ilskna, men många kommer att vänja sig.
Det sista steget är en förändring på nationell nivå. Det närmaste man kan komma en sådan är att Statsrådsberedningen i sina skrivrekommendationer för statliga myndigheter tillåter eller, mer radikalt, rekommenderar dom i officiella skrivelser. Där är vi inte – inte på långa vägar.
Vägen till en framtida dom-reform kommer rimligtvis att gå genom många individuella val inom de språkliga ramar som olika verksamheter sätter upp. Det är varken folkomröstningar eller kvällstidningsenkäter som bestämmer hur det ska bli. Det är alla vi som skriver som avgör frågan.
Alltså: Hur vill vi att våra texter ska vara formulerade?