Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

När han i högerextrema medier tillfrågas om varför han nyligen brände koranen i Sverige svarar han att det är ett uttryck för protest mot de ”hundratusentals människor i Sverige som inte vill ha demokrati”. Det vill säga, koranbränningen är inte en protest mot en religion, utan hets mot och utpekande av muslimer som grupp, skriver debattören. Bild: Henrik Montgomery/TT
När han i högerextrema medier tillfrågas om varför han nyligen brände koranen i Sverige svarar han att det är ett uttryck för protest mot de ”hundratusentals människor i Sverige som inte vill ha demokrati”. Det vill säga, koranbränningen är inte en protest mot en religion, utan hets mot och utpekande av muslimer som grupp, skriver debattören. Bild: Henrik Montgomery/TT

Skärp lagen så att Paludans koranbränning kan ses som hatbrott

Högerextremistiska kränkningar av svenska muslimer blev den tändande gnistan för upplopp i flera städer. En stor grupp svenskar demoniseras, och de gamla fördomarna om förort och kriminalitet aktiveras. Politikerna hävdar att detta är en fråga för polisen. Men det är att ducka från ansvaret. Lagstiftningen måste ses över så att Paludans koranbränningar kan ses som hets mot folkgrupp, skriver Mattias Irving.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Att särskilt många av de som deltog i upploppen skulle vara utövande muslimer håller jag för föga troligt. Men alldeles säkert har många känt sig anropade av Rasmus Paludans tilltag, för det förkroppsligar en chauvinism som många upplever från majoritetssamhället. I takt med att muslimska organisationer i civilsamhället har misstänkliggjorts och försvagats, har modererande och mer samhällsorienterade röster tystnat. Hur ska vreden och sorgen kanaliseras konstruktivt?

År 2020 brände Rasmus Paludan sin första koran i Sverige. Då frågade Expressen Mikael Damberg om detta borde utgöra hets mot folkgrupp. Damberg svarade då att det var en polisiär fråga. Men det är att ducka för hans eget ansvar som lagstiftare.

Effektivt alternativ

Avsikten med svensk hatbrottslagstiftning var att bli ett effektivt alternativ till ett rent förbud mot rasistiska organisationer. Lagen förbjöd då att man skulle visa ”missaktning” mot skyddade minoriteter. Missaktning är ett brett begrepp, och man hoppades att den vida definitionen skulle hjälpa rättsväsendet att etablera en tydlig praxis som höll rasismen borta från offentligheten.

Länge fungerade lagstiftningen tillfredsställande. Till exempel dömdes en individ 1996 för att ha burit ett flertal hatiska symboler på sina kläder, däribland SS-symbolen Tyrrunan. Men lagen om hets mot folkgrupp har inte blivit slappare. Tvärtom har den utökats, och inkluderar nu fler skyddade grupper jämfört med 1996. Det som har förändrats är tillämpningen, det som kallas rättspraxis – hur polis och domstolar tolkar och avväger lagens skrivelser.

Nu vill Malmöpolisen att Paludans rätt att kränka en redan hårt ansatt och demoniserad grupp ska prövas igen rättsligt. Det är sannolikt inte rätt väg att gå. Ett flertal liknande fall har redan prövats och utsatts för omfattande diskussion i HD och rättsläget förefaller vara klarlagt: Yttrandefriheten trumfar numera hets mot folkgrupp-lagen på många av de områden som lagen var tänkt att täcka. Därför finns risken att en ny prövning nu bara kommer att bidra till att befästa den ordning som har vuxit fram under de senaste decennierna, där den demokratiska principen om yttrandefrihet blir till murbräcka för krafter som inte själva respekterar demokratiska värderingar.

Därför kan NMR numera paradera utanför svenska synagogor bärande enorma fanor med samma SS-symbol som det var straffbart att ens bära på kläderna 1996

Europakonventionen är i dag inskriven i grundlagen och står därför över lagen om hets mot folkgrupp. I Europakonventionen får begreppet ”missaktning” stå tillbaka för det betydligt mer specifika ”hate speech” – mer tydliga uppmaningar till hat och även våld. Politiska möten får också mycket starkare skydd i dag. Därför kan NMR numera paradera utanför svenska synagogor bärande enorma fanor med samma SS-symbol som det var straffbart att ens bära på kläderna 1996. Samtidigt fortsätter lagen fungera som avsett i andra kontexter. Så har till exempel rasistprovokatören Dan Park dömts för hets mot folkgrupp ett otal gånger de senaste åren, bland annat för skämtbilder på svarta slavar och budskap som spelar på antiromska stereotyper.

Helheten i budskapet

I fallet med tyrrunan 1996 gjordes en samlad bedömning. Det vill säga, varje symbol individen bar bedömdes inte individuellt, utan helheten i budskapet räknades in. På samma sätt bör man bedöma den kommunikativa helheten i Paludans koranbränningar. När han i högerextrema medier tillfrågas om varför han nyligen brände koranen i Sverige svarar han att det är ett uttryck för protest mot de ”hundratusentals människor i Sverige som inte vill ha demokrati”. Det vill säga, koranbränningen är inte en protest mot en religion, utan hets mot och utpekande av muslimer som grupp.

Lagstiftarna måste nu ta ansvar för att uppdatera lagen – till skydd för både judar och muslimer. Det är en komplicerad balansgång gentemot yttrandefriheten, som i dagsläget saknar tydliga svar. Därför behövs lagstiftare som är villiga att ta en politisk strid, i detta fall för muslimers rätt att leva fritt i Sverige och kalla Sverige sitt hem. De senaste åren har detta inte varit en prioriterad fråga. De få röster som tagit strid för muslimers politiska rättigheter har tvärtom tystnat, inte minst i regeringspartiet. Frågan uppfattas inte direkt som en röstmagnet.

Vinna val

När Mikael Damberg nu igen fick frågan om koranbränningen och upploppen, så svarade han med att lista alla regeringens nya satsningar på polisen, och säga att polisen måste få utökade resurser. Det är en retorik för den som vill vinna val.

”A riot is the language of the unheard” sa Martin Luther King, och var samtidigt tydlig med att fördöma upplopp och skadegörelse. Han visste att vreden som kom till uttryck på gatorna var en radikal respons på en orättfärdig samhällsordning. Ibland måste polisiära frågor få politiska svar.

Mattias Irving, religionspolitisk debattör och ordförande i föreningen Hjärta