2023 blev ett nattsvart rekordår på svensk arbetsmarknad. Hela 65 personer fick sätta livet till i tjänsten vilket är fler än på tio år. Varje dödsfall är en tragedi, och våra tankar går till alla närstående och kollegor till de avlidna. Det här eländet måste få ett slut. Samtidigt måste vi våga inse att det sannolikt bara är en tidsfråga innan det sker en ny arbetsplatskatastrof. Arbetsmiljöpolitiken måste därför vässas och uppvärderas, och det är bråttom.
Alla som jobbar i Sverige har rätt till en trygg och säker arbetsplats. För att åstadkomma detta behövs bland annat trygga anställningar, tydliga regler och effektiv myndighetskontroll. Det behövs också starka fackföreningar och skyddsombud som vågar ta fajten för sina arbetskamrater samt hårdare tag mot arbetsgivare som offrar sina anställdas arbetsmiljö för att maximera vinsten.
Hade gjort skillnad
Vi påstår inte att förra årets dödsolyckor är SD-regeringens fel, även om politiken förstås har ett ansvar. När kurvorna pekar åt fel håll måste man agera – och bevisligen finns det mer att göra. Vi påstår inte heller att vår egen politik hade hindrat alla dödsolyckor, men vi är säkra på att våra prioriteringar hade gjort skillnad. För att få ett tryggare arbetsliv behöver vi satsa långsiktigt på arbetsmiljöpolitiken.
Vi socialdemokrater har haft ett helhjärtat engagemang för de här frågorna lika länge som vi funnits som parti, och vi jobbade hårt med detta under våra senaste år i regering. Vi arbetade bland annat fram två nationella arbetsmiljöstrategier som innehöll nollvision mot dödsolyckor, inrättade myndigheten för arbetsmiljökunskap och etablerade de regionala centra mot arbetslivskriminalitet som fungerar som nav för arbetet mot brottslighet i arbetslivet.
Man gick loss med storsläggan mot arbetsmiljöpolitiken för att ha råd att sänka skatten
När högern har suttit på makten har politiken gått i motsatt riktning. Under Reinfeldt-regeringarna 2006–2014 slaktades arbetsmiljöpolitiken till oigenkännlighet. Arbetsmiljöverket tömdes på resurser, skyddsombuden fick sämre förutsättningar och det framgångsrika Arbetslivsinstitutet avvecklades helt. Man gick loss med storsläggan mot arbetsmiljöpolitiken för att ha råd att sänka skatten.
Nu ser vi hur historien upprepar sig. Sedan SD-regeringen tillträdde har arbetsmarknadspolitiken försatts i fritt fall och arbetsmiljöpolitiken försummats. Trots stigande dödstal och trots att Arbetsmiljöverket tvingades avbryta rekryteringar av nya inspektörer på grund av resursbrist förra året så får inte myndigheten några tillskott att tala om.
Löser ingenting
Att Paulina Brandberg nu försöker visa handlingskraft genom att kalla till sig arbetsmarknadens parter löser ingenting. Dialog med parterna borde vara en stående punkt på ministerns schema. Nu behövs i stället mer resurser och rejäla åtgärder, och något sådant har vi inte sett röken av.
Hade Sverige i dag styrts av en socialdemokratisk budget hade Arbetsmiljöverket kunnat ha betydligt fler inspektörer i jakt på farliga arbetsplatser. SD-regeringen lägger i stället resurserna på regelförenklingar för företag. Med vår politik hade också regionala skyddsombud haft tillträde till fler arbetsplatser i syfte att hålla koll på arbetsmiljön, men även här säger SD-regeringen nej. De vill i stället lösgöra skyddsombuden från facket vilket skulle göra ombuden svagare och arbetsplatserna farligare.
Att strama upp arbetskraftsinvandringen genom att införa en behovsprövning – för att stoppa utnyttjandet av utländsk arbetskraft – är en annan viktig fråga för oss. Likaså att begränsa de långa kedjorna av underentreprenörer, få bort skurkföretag från marknaden för offentlig upphandling och utöka möjligheterna att utfärda sanktionsavgifter mot arbetsgivare som struntar i arbetsmiljöregler. Men hittills har SD-regeringen sagt nej till allt detta.
Total genomlysning
Innan jul tog vi också initiativ till en kriskommission för att motverka dödsolyckor i den särskilt drabbade byggbranschen. Sektorn är så illa däran att den behöver en total genomlysning på strukturell nivå. Genom att väcka frågan i riksdagen kan vi förhoppningsvis tvinga regeringen att agera – oavsett de vill eller inte.
Avslutningsvis kan vi konstatera att det är uppenbart att regeringen pressas av den här frågan. De anklagar oss socialdemokrater för att ha ”högt tonläge” när allt vi gör är att peka på fakta. Det här är ett klassiskt retoriskt grepp för att komma undan en jobbig debatt – men vi kommer inte att tystna. Vi kommer tvärtom att höja tonläget ända till dess att regeringen börjar leverera politik för ett tryggare arbetsliv.
Teresa Carvalho, arbetsmarknadspolitisk talesperson för Socialdemokraterna