Jag har arbetat i bemanningsbranschen till och från under ett antal år och jag har sett hur förutsättningarna för oss som valt att arbeta så har förändrats. För tio år sedan fanns det en glädje och tacksamhet över att man kom och ”räddade” en krissituation. Nu är det i stället så att vi används allt mer som baspersonal. Det är självklart inte optimalt och grunden för varje organisation ska vara att det finns personal som täcker behovet, och att det vid behov tas in kompetent hyrpersonal.
När nu Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, går ut med ett förslag tillsammans med de 21 regionerna att upphandlingen ska vara nationell och indelad i tre zoner då förstår inte SKR att de sätter än fler vårdplatser på spel. Det läggs konstant fokus på våra ”höga” löner inom bemanningsbranschen men det glöms bort att vi arbetar som timanställda och att det finns en stor osäkerhet i det. Visst är lönen en bidragande faktor men det är förmätet när det läggs fram att det är den största orsaken.
Problemet är organisationerna
Vad SKR gör är att de lägger problemet på sjuksköterskorna i stället för att se att problemet är organisationerna. Det går inte att bedriva sjukvård som man gjorde för 30 år sedan. Samhället ser helt annorlunda ut på många sätt. Vi har en växande andel av äldre, äldre i befolkningen och vi har en ny generation arbetsföra som inte ställer upp på den stress som blir alltmer påtaglig på grund av för få vårdplatser. Vi har arbetsgivare som inbeordrar personal, som flyttar och minskar på semestrar, som spelar på den kollegiala sammanhållningen och vår empati gentemot patienterna.
Kommuner och regioner har haft alla möjligheter att förändra strukturen i organisationerna. De har verkligen haft alla möjligheter att anpassa arbetsmiljön till de nya generationerna som ska ta över, men ytterst få har tagit till sig det ansvaret. Med de nya riktlinjer som SKR ställer upp tvingar man den personal som slutat på grund av missnöje med organisationerna att inrätta sig efter dem, och sänka våra löner med 10-15 procent. De som vinner på detta är bemanningsföretagen som kommer att fortsätta ta ut sin profit, och kommuner och regioner.
De har verkligen haft alla möjligheter att anpassa arbetsmiljön till de nya generationerna som ska ta över, men ytterst få har tagit till sig det ansvaret
SKR kommer att vara förlorarna i detta, för de som valt att gå över till bemanning för att de vill bestämma över sitt eget liv och vägrar göra sig tillgängliga dygnet runt kommer att antingen fly sjukvården eller fly landet.
Lyssna på alla oss som lämnat. Ställ frågor vad som skulle få oss tillbaka, bemöt den nya generationen sjuksköterskor i deras behov för de är guld värda i framtiden. De som nu arbetar inom hyrbranschen är innovativa tänkande varelser som har enorm kapacitet, och de ser att så som det fungerar idag kan inte ett kvalitativt arbeta utföras där patienten är i fokus.
Personligen tror jag på att sjukvården behöver se sin personal som en värdefull resurs. Med det menar jag att organisationen mer ska anpassa sig till individen än individen ska anpassa sig till organisationen, speciellt som vi arbetar över hela dygnets timmar. Var är den anställde i livet, är man ung och ”hungrig” ska det ges möjlighet och uppskattning för vidareutbildning och förkovring, är man i småbarnsperioden är det kanske viktigt att lägga schema som passar för familjelivet, är man äldre med mycket erfarenhet och har lust att vidareförmedla kunskap till yngre ska det ges. Det första steget är att ge personal semestrar när de önskar.
När jag började arbeta som bemanningssköterska fanns det ingen bredvidgång på nya uppdrag. Det förväntades att jag skulle kunna hoppa in överallt. Det visade på en flexibilitet och allmänkunskap som jag kände en stolthet över. Jag skulle önska att det blir så igen. Jag har alltid tyckt om att komma till nya sjukhus runt om i landet för att under några få veckor hjälpa till. Däremot tycker jag inte om att ha så långa uppdrag så jag mer blir en del av den ordinarie personalen. Jag tycker inte vi ska användas på det sättet. Jag fick frågan om jag hade velat arbeta på sjukhus som ordinariepersonal igen om förutsättningarna gavs. Jag trivs på sjukhus och hade inte haft något emot det, men de förutsättningarna finns inte i dag.
Birgitta Stiefler, legitimerad sjuksköterska