Kunskapen om hur sorg yttrar sig behöver öka. När det allra värsta händer - en nära anhörig mister livet i förtid. Det kan vara en olycka, en svår sjukdom eller ett våldsbrott. Då stannar allt och det fortsatta livet blir inte alls såsom vi tänkt.
Den naturliga reaktionen vid en sådan förlust är att vi drabbas av sorg. Denna sorg yttrar sig på olika vis för olika individer. Gemensamt är emellertid att vi under en tid inte alls fungerar som tidigare. Sociala relationer, arbete eller andra slags åtaganden blir omöjliga. Även vardagsrutiner som att handla mat eller städa kan bli övermäktigt. Vi mår så dåligt att det helt enkelt inte går.
I detta läge behöver den sorgedrabbade hjälp. De instanser som är närmast berörda, förutom den omedelbara omgivningen, är sjukvården och Försäkringskassan. Sjukvården kan ge stödinsatser och behandling, medan Försäkringskassan kan ge ekonomisk ersättning när den drabbade inte kan arbeta.
Ofta skär sig
SAMS, Samarbete för människor i sorg, som är en paraplyorganisation för stöd till efterlevande, presenterade nyligen en rapport som visar att dessa båda instanser har svårt att hantera sorgedrabbade personer. I rapporten, som bygger på en enkät med nära 1 500 svarande i våra medlemsorganisationer, framgår att det ofta skär sig i kontakten med handläggaren, läkaren eller andra behandlande personer. Framför allt handlar det enligt våra medlemmar om en oförmåga att förstå hur sorgen yttrar sig och vilka konsekvenser det får.
Sorg och sorgetillstånd är ingen sjukdom. Inom sjukvården gör detta att diagnostiseringen blir problematisk. I många fall sätts en psykiatrisk diagnos, ibland uttalat för att hjälpa personen till sjukskrivning, men ibland eftersom det är det enda perspektiv läkaren har. Det kan absolut behövas stöd i form av medicinsk behandling för många sorgedrabbade, men konsekvensen av tveksamma diagnoser blir att tusentals människor klassas som psykiskt sjuka fastän de inte är det. Att exempelvis få diagnosen ”anpassningsstörning” är något många reagerat starkt på. De riskerar även att få fel slags hjälp.
Ena dagen fungerar tillvaron bra medan nästa är det nattsvart
Hos Försäkringskassan uppstår problem med stelbenta regler. Det är en välbekant problematik för många fler än sorgedrabbade. Däremot blir det extra tydligt för denna grupp. Det skulle också vara relativt enkelt att lösa – om kunskapen och förståelsen bara finns.
Sorg och tiden efter förlusten är inte en rak resa mot ett bättre mående. Tvärtom kan det gå väldigt mycket upp och ner. Ena dagen fungerar tillvaron bra medan nästa är det nattsvart. En sorgereaktion kanske inte alls uppkommer förrän långt senare. Den drabbade tar först inte ens in det som hänt, det är alltför traumatiskt. Långt senare kommer reaktionen och effekterna. Då behövs hjälp och stöd, samtidigt som omgivningen står där som frågetecken: ”Han/hon som var så stark och klarade av…”
Sedan rapporten presenterades har SAMS haft ett stort antal möten med både politiker och företrädare för olika myndigheter. Det finns en tydlig vilja hos de allra flesta att se till att systemen fungerar bättre. En svårighet är att i den mån det gäller att anpassa regelverken så krävs utredningar, vilket tar många år. De förändringar vi vill se är dock inte alls omfattande. En utökad sorgpeng, i dag är den 10 dagar för den som förlorar ett barn under 18 år, eller en mer flexibel sjukskrivning behöver inte ens kosta mer pengar för samhället.
Städat undan döden
När det gäller bemötandefrågor så handlar det mer om att öka kunskapen. Vi har i vårt samhälle på många sätt städat undan döden. För de som kommer till våra stödgrupper är döden en konkret och ständig följeslagare i tillvaron. Den påverkar varje dag under resten av deras liv.
Med en bättre förståelse för hur sorg yttrar sig och vilka följder den får skulle tillvaron bli lite lättare att hantera för sorgedrabbade. De skulle åtminstone slippa bli ifrågasatta när de söker hjälp. Det vore ett viktigt steg framåt.
För SAMS:
Kjell Westerlund, Föreningen vi som förlorat barn, VSFB
Anna-Lena Söderlund Törnell, Vi som mist någon mitt i livet, VIMIL
Leif Svanlund, Riksförbundet för SuicidPrevention SPES
My Borg Åmansson, Spädbarnsfonden