I Angered norr om Göteborg finns fyra särskilt utsatta områden och ett utsatt område. I stadsdelen bor cirka 53 000 personer och socialkontoret sägs vara det största i norra Europa. I Angered finns i dag även mer eller mindre utvecklade parallella samhällssystem som fungerar oberoende av rättssystemet och välfärdsstaten. Misstron mot samhällets institutioner är utbredd och som en följd av detta, även tystnadskulturen.
Är parallella samhällssystem ett problem?
Den 12:e november kom en ny rapport där man konstaterar att över 15 000 personer i Sverige ingår i våldsbejakande extremistiska miljöer eller den organiserade brottsligheten. Detta är ett problem som sannolikt kommer öka snarare än minska. Hur många av dessa 15 000 som bor i utsatta områden är svårt att veta men helt klart är att dessa nätverk har en stark ställning i de utsatta områdena.
Om polisen är samhällets akutmottagning, vem står i så fall för specialistvården?
Att invånarna i ett område organiserar sig är i grunden positivt, det kan handla om föreningsliv, läxhjälp eller utbyte av tjänster, och dessa aktiviteter kan i många fall avlasta samhällsinstitutioner. Problemen börjar när aktiviteterna handlar om svart lånemarknad, beskyddarverksamhet och alternativ rättsskipning. Det är aktiviteter som konkurrerar snarare än kompletterar viktiga funktioner i samhället.
Inte belägrade områden
Men detta är inte belägrade områden som i ett inbördeskrig och lösningen är inte hårdare tag och ökad kontroll. Detta är bostadsområden som år efter år blivit eftersatta och misskötta, och i det tomrummet har nya aktörer vuxit fram. Aktörer som ibland handlar gott men ofta utifrån egenintresse och alltid på odemokratiska grunder.
På vilket sätt kan socialtjänsten stärka tilliten till välfärdsstaten?
I det offentliga samtalet är det oftast fokus på polisen och att de skall få mer resurser. Polisen har naturligtvis en viktig funktion i att upprätthålla lag och ordning i akuta situationer men om polisen är samhällets akutmottagning, vem står i så fall för specialistvården?
Till en början måste man fundera över vilka människor det är vi måste nå. De kan delas in i fyra grupper:
De som upprätthåller: Här handlar det framförallt om släkter vars föräldrar socialiserar sina barn in i en kriminell livsstil och ungdomar eller unga vuxna som har en pågående kriminell karriär. Motivationen till förändring i den här gruppen är generellt sett mycket låg, här handlar det om att hitta minsta gemensamma nämnare där det finns en samsyn. Att erbjuda någon form av stöd som efterfrågas och att sedan använda det förtroendet i förändringsskapande samtal som kan leda till en alternativ livsstil.
De som vill lämna: Detta är unga vuxna och ungdomar som antingen drabbats av de negativa konsekvenser som en kriminell livsstil för med sig eller som lockas av de positiva fördelar som ett ”vanligt” liv har att erbjuda.
För denna grupp behöver det finnas en välutvecklad avhopparverksamhet. I den här gruppen hittar vi även de kvinnor med barn som tröttnat på sin kriminelle man eller pojkvän, separationer som sällan kan genomföras med annat än skyddat boende och stöttning i nyetableringsfas på ny ort.
Om vi vill att människor ska bryta tystnadskulturen och förlita sig på samhällets omsorg så måste vi erbjuda dem ett trovärdigt alternativ
De som vill ingå: Här är det fråga om ungdomar som eftersträvar en kriminell karriär, ofta med drogförsäljning som huvudsyssla.
Dessa ungdomar har en del gemensamt med första gruppens ungdomar men med den viktiga skillnaden att nätverket runt dessa ungdomar gör allt de kan för att motverka en negativ utveckling snarare än att sanktionera den.
Stödet bör här vara en kombination av social färdighetsträning och KBT-baserade samtalsmetoder inriktade specifikt på kriminella tankemönster. Långa placeringar på låst institution bör undvikas eftersom de tenderar att stärka en kriminell självbild.
De som blir utsatta: Detta är personer som bor i området, grannar, butiksägare, restaurangägare eller personer som bevittnat kriminella handlingar. Stödet till denna grupp bör i vissa fall ges i samverkan med polis. Grundläggande är att garantera dessa personer trygghet och skydd, vid skarpt läge blir det här ofta en fråga om olika former av skyddsboenden följt av stöd i en flytt och nyetablering på ny ort.
Man skulle kunna tro att socialtjänsten redan arbetar med denna målgrupp men så är inte fallet. Visserligen är ett flertal av de berörda personerna aktuella hos socialtjänsten men då är de det utifrån annan problematik, exempelvis missbruk eller psykisk ohälsa.
Socialtjänsten har organiserat sig efter olika typer av social problematik och för en given problematik så har stödet utformats för att garantera en lägsta nivå av levnadsstandard. Lägsta nivå är inte tillräckligt för att nå denna målgrupp. Om vi vill att människor ska bryta tystnadskulturen och förlita sig på samhällets omsorg så måste vi erbjuda dem ett trovärdigt alternativ. Det är i grunden en fråga om att återskapa förtroendet för välfärdsstaten och för att åstadkomma det behöver socialtjänsten utvecklas till att, inte bara stå för kontroll, utan framförallt erbjuda människor lösningar som svarar mot deras upplevda problem.
Kan inte få hjälp
På samma sätt som kunskapen och medvetenheten om hedersförtryck har ökat de sista åren så behöver även den kontext som denna målgrupp befinner sig i uppmärksammas. Många av dem som blir utsatta av parallella samhällssystem bedöms i nuläget inte ha tillräcklig ”egen problematik” för att få någon form av hjälp överhuvudtaget. För dem som har behov av att flytta till en annan kommun så saknas exempelvis helt nationell samordning för att göra det möjligt.
Hot mot demokratin
Parallella samhällssystem är i förlängningen ett hot mot demokratin och om vi ska motverka den utvecklingen så måste vi försvåra för dem som upprätthåller systemen samtidigt som vi underlättar för dem som motverkar dem.
Socialtjänsten har här en viktig roll att spela men för att detta ska bli möjligt så bör en ny målgrupp definieras utifrån att personen i fråga är berörd av detta strukturella samhällsfenomen och inte utifrån om hen har en viss social problematik på individnivå. Senast den 30:e oktober blev en ung man i Angered som skulle vittna i en mordrättegång skjuten ett flertal gånger. Vi kan inte förvänta oss att människor ska vara beredda att offra sina liv för att bryta tystnadskulturen. Det är vi som måste visa vägen framåt.
Filip Hallhagen
socialsekreterare i Angered