Nyss samlades de politiska partierna och de ledande kommentatorerna i Almedalen. Nu skulle – hoppades man – valet 2018 och de följande förändringarna i det politiska landskapet sättas under lupp. För det fanns något undanglidande i främst Socialdemokraternas analyser efter valen 2018 och 2019. ”Blev det inte värre!” Visserligen vidgick S att dessa val var en besvikelse, men man lutar sig nöjt tillbaka med att fortsatt vara största parti.
Partiet verkar ovilligt att se förändringarna i ett längre perspektiv. Valanalysen 2018 lägger fokus enbart på de fyra åren 2014–2018. Därmed missar man djupgående förändringar i väljarmönstren som – om partiet inte anlägger moteld – i värsta fall förebådar ännu större tapp.
Nyss visade tidningen Dagens Samhälle hur SD blivit största parti i valkretsar i glesbygd. Men där finns ju inte så många väljare! Det som borde oroa alla partier, och alldeles särskilt S, är att SD:s framgångar inte stannar vid de perifera delarna av Sverige.
Inte nog med att SD både 2018 och 2019 rycker fram som andra största parti i 15 procent av Sveriges kommuner och där går om S. SD går dessutom särskilt starkt framåt i det som tidigare var Socialdemokraternas styrkebälte, de kommuner med dominans för industriella näringar som man förr kallade bruksorter.
Ser man närmare på Socialdemokraternas och SD:s förändringar i röstetal mellan riksdagsvalen 2014–2018 och EU-valen 2014–2019, framträder en för Socialdemokraternas framtid som största parti oroande bild. Inte nog med att SD både 2018 och 2019 rycker fram som andra största parti i 15 procent av Sveriges kommuner och där går om S. SD går dessutom särskilt starkt framåt i det som tidigare var Socialdemokraternas styrkebälte, de kommuner med dominans för industriella näringar som man förr kallade bruksorter.
För 25 sådana kommuner, från Trelleborg i söder till Kiruna i norr, spelar röstsiffrorna 2014–2018 upp en dance macabre, där S och SD virvlar runt i ett mönster av nedgång och uppgång i både riksdags- och EU-valen. Jämfört med riksdagsvalet 2014 minskar där röstetalet för S 2018 med i genomsnitt 854 röster, medan SD ökar med i genomsnitt 845 röster. Mönstret upprepas i EU-valet 2019, där SD i nio av dessa 25 kommuner fördubblar sitt röstetal jämfört med 2014. SD:s genomsnittliga ökning mellan EU-valen 2014–2019 i ”bruksortskommunerna” blev nära 85 procent!
Ett talande exempel är skånska Bjuv. Vem minns inte hur LO-basen Karl-Petter Thorvaldsson 2016 ledde talkören ”Inte en ärta, inte en ärta, ska flytta från Bjuv!”. Men hur blev det? Findus är borta och SD är största parti. S tappade 800 röster mellan 2014 och 2018 års riksdagsval, medan SD ökade med 1 150 röster och dessutom mer än fördubblade sitt röstetal i Bjuv i EU-valet 2019.
Förlänger man analysen förbi Socialdemokraternas analyserade period 2014–2018 framträder mönstret än klarare. Från 2010 till 2018 tredubblade SD sitt röstetal i de här undersökta ”bruksortskommunerna” från drygt 26 200 till nära 82 300 röster, medan S minskade med drygt 20 300 röster.
Men denna dance macabre mellan S och SD tråddes redan före och inför 2014 års val. SD ryckte då fram och ökade i medeltal med 1 300 röster i vardera av de 25 ”bruksortskommunerna” jämfört med 2010. Samtidigt gick det trots allt skapligt för S. Partiet förlorade i medeltal bara strax över 130 röster, eller två procent, i dessa kommuner.
Det kunde partiet kanske tåla då. Men det som borde oroat Socialdemokraternas partistrateger var att SD gick så oerhört starkt framåt i historiskt starka S-fästen. I 19 av 25 ”bruksortskommuner” kunde SD fördubbla eller mer än fördubbla sitt röstetal. I Gällivare fick SD tre gånger starkare stöd i riksdagsvalet 2014 än 2010!
Förlänger man analysen förbi Socialdemokraternas analyserade period 2014–2018 framträder mönstret än klarare. Från 2010 till 2018 tredubblade SD sitt röstetal i de här undersökta ”bruksortskommunerna” från drygt 26 200 till nära 82 300 röster, medan S minskade med drygt 20 300 röster.
Om jag vore S-politiker eller S-väljare, skulle jag se med oro på hur S förlorar mark i sina tidigare styrkebälten. Mönstret är genomgående: från Trelleborg i söder över gamla S-märkta kommuner i Värmland och Bergslagen, från fästet Sandviken till kommuner som Luleå och Kiruna tappar S röster, medan SD ökar sitt röstetal. Jag skulle nog inte vara så sangvinisk som Socialdemokraternas valanalytiker och luta mig mot att S alltjämt är störst. S löper helt enkelt risk att bli överflyglade av SD i sina historiskt ”säkra” områden.
Tänk om det faktiskt är så att partiets politiska budskap tilltalar traditionella S-väljare! Där S och LO avlossar sina ärtbössor skjuter SD skarpt mot globaliseringens negativa inverkan på jobb, identitet och känsla av nationell tillhörighet.
Vad beror då SD:s framgångar på? Tänk om det faktiskt är så att partiets politiska budskap tilltalar traditionella S-väljare! Där S och LO avlossar sina ärtbössor skjuter SD skarpt mot globaliseringens negativa inverkan på jobb, identitet och känsla av nationell tillhörighet.
Eller börjar S-väljarna tro på den negativa bild av partiet som sprids i de sociala medier, där SD dominerar? När S inte längre kan berätta sin historia om ett folkhem ”där alla ska med” på ett levande och intressant sätt (Maja Hagerman DN 5/7) lämnas fältet öppet för SD:s nationalistiska och etnoexklusiva version.
Det borde vara bråttom för S att komma på hur de ska vinna gamla och nya väljare för idén om ett folkhem för alla, när stora väljarskaror tycks vända dem ryggen, och det särskilt i områden som varit partiets starkaste.
Mönstret är genomgående: från Trelleborg i söder över gamla S-märkta kommuner i Värmland och Bergslagen, från fästet Sandviken till kommuner som Luleå och Kiruna tappar S röster, medan SD ökar sitt röstetal, skriver Lennart J Lundqvist.
Lennart J Lundqvist
professor emeritus
Statsvetenskapliga institutionen
Göteborgs universitet