Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Det riktade mordet som USA genomförde mot generalmajor Qassem Soleimani, befälhavare över revolutionsgardets Qudsstyrka, i början av januari har tagit konflikten mellan Iran och USA till en ny nivå, skriver Rouzbeh Parsi, Mellanösternexpert vid Utrikespolitiska institutet. Bild: Pressbild, Vahid Salemi/TT

Så kan EU bromsa konflikten mellan USA och Iran

Sedan mordet på den iranske generalen Qassem Soleimani i förra veckan har konflikten mellan USA och Iran trappats upp. Nu krävs politiska och ekonomiska beslut som kan leda till konkreta positiva resultat. EU skulle kunna axla denna mantel, men då behövs både politiskt mod och en förmåga att agera bortom förhandlingsrummet, skriver Rouzbeh Parsi, Mellanösternexpert vid Utrikespolitiska institutet.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

De senaste veckorna har temperaturen i den långtgående konflikten mellan Iran och USA höjts rejält. Det riktade mordet som USA genomförde mot generalmajor Qassem Soleimani, befälhavare över revolutionsgardets Qudsstyrka, i början av januari tog konflikten till en ny nivå. Soleimani hade med sina 20 år på posten byggt upp en unik förmåga av militär erfarenhet och personliga band till Irans viktigaste allierade i regionen och kommit att bli sinnebilden för vad USA och andra ser som Irans farliga och negativa inflytande i regionen.

Samtidigt har USA och Iran, trots allt, vid ett antal tillfällen försökt närma sig varandra och till och med lyckats samarbeta. Fram till 2013 var problemet tajming: när USA på politisk nivå var villigt att utforska möjligheten att tala med Iran, var Teheran inte intresserat, och vice versa.

Början på en ny era

Kärnteknikavtalet som förhandlades mellan 2013 och 2015 sågs som början på en ny era. Säkerhetsrådets permanenta medlemmar och Tyskland slöt ett avtal med Iran där processen också innebar tät kontakt mellan Washington och Teheran för första gången sedan den iranska revolutionen 1978-79.

Avtalets syfte var och är att minska och noggrant övervaka Irans kärnenergiprogram mot att USA kontinuerligt skulle ge dispens från sina sanktioner så att EU och resten av världen skulle kunna handla fritt med Iran. Detta var moroten för Teheran, möjligheten att få sin haltande ekonomi att växa genom utländska investeringar.

Den nya eran tog slut i och med valet av Donald Trump, då alla spelregler om ingångna avtal och allianser hamnade i gungning

Den nya eran tog slut i och med valet av Donald Trump, då alla spelregler om ingångna avtal och allianser hamnade i gungning. Trump ifrågasatte ständigt avtalet offentligt, bland annat på Twitter, vilket minskade de internationella företagens och bankernas intresse för Iran.

Vindarna vänder

Till slut, i maj 2018, lämnade USA avtalet och påbörjade ”det maximala tryckets politik”, det vill säga våg efter våg av sanktioner för att strypa den iranska ekonomin och tvinga fram ett nytt striktare avtal eller en folklig resning som skulle störta regimen i Teheran.

EU har inte visat sig vara kapabel att stå upp mot det amerikanska trycket, med konsekvensen att Iran blivit alltmer ekonomiskt isolerat

Teheran hoppades på stöd och konkreta åtgärder från EU som investerat så mycket i avtalet politiskt – en triumf för multilateral diplomati. Men EU har inte visat sig vara kapabel att stå upp mot det amerikanska trycket, med konsekvensen att Iran blivit alltmer ekonomiskt isolerat.

Så i maj 2019 gick Iran till motoffensiv. Teheran aviserade att man inte skulle följa avtalet till 100 procent utan ta regelbundna, men reversibla, avsteg från de olika åtagandena. Det följdes av ett antal mystiska tillslag i Persiska viken mot oljetankers och saudiska oljeraffinaderier som visade landets militära förmåga – en varning till Washington, Riyadh och Abu Dhabi.

Lågintensivt krig

Samtidigt så har de olika miliserna, som numera delvis institutionellt är underordnade den irakiska staten, fortsatt att trakassera de amerikanska styrkorna i landet. Med andra ord har det pågått ett sorts lågintensivt krig mellan USA och Iran på det ekonomiska, politiska och militära planet, direkt eller indirekt. Det är detta spel som plötsligt riskerade att gå överstyr med mordet på Soleimani. Mordet föregicks av attacker och motattacker mellan Iran-lierade miliser i Irak och amerikanska styrkor. Vid ett tillfälle belägrades den amerikanska ambassaden av milisanhängare.

Mordet på Soleimani var en varning och en provokation, därtill sannolikt ett brott mot såväl amerikansk som internationell rätt

Mordet på Soleimani var en varning och en provokation, därtill sannolikt ett brott mot såväl amerikansk som internationell rätt. Frågan var hur Iran skulle reagera och om Iran och USA skulle utkämpa ett regelrätt krig i flera länder och på olika sätt. Än så länge har det inte blivit så då Iran nöjt sig med en missilattack mot den militärbas i Irak från vilken drönarattacken mot Soleimani genomfördes. Inga amerikaner eller irakier ska ha dödats och därigenom har man undvikit en amerikansk reaktion som skulle kunna förvärra situationen ytterligare.

Politiskt mod krävs

Men faran är inte över, de grundläggande problemen och konflikten mellan USA och Iran och deras respektive allierade kvarstår. Trump har fortfarande inte kommit med ett realistiskt förslag på hur en förhandlingsprocess med Iran ska se ut och EU har inte samlat sig till ett slagkraftigt initiativ som kan få gehör i vare sig Washington eller Teheran. Hela det regelbaserade system som Donald Trump ständigt ifrågasätter lyser med sin frånvaro.

EU skulle kunna axla denna mantel åter en gång men det krävs både politiskt mod och en förmåga att agera bortom förhandlingsrummet, att genomföra politiska och ekonomiska beslut som faktiskt leder till konkreta resultat. Världen behöver inte fler beiga presskommunikéer.

Världen behöver inte fler beiga presskommunikéer

I slutändan måste också konflikten mellan Iran och dess grannar lösas och det kan inte göras genom avskräckning eller terrorbalans, utan här måste det till en gemensam förståelse om mänsklig säkerhet (inte bara jämka vapenarsenaler) där länder utanför regionen hjälper länderna i Persiska viken att skapa en gemensam plattform för att förhandla och lösa konflikter innan de leder till våld.

Även här kan EU spela en roll. Erfarenheten från skapandet av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) under kalla kriget ger nämligen en hel del ledtrådar till hur man får till synes olösliga fiendekomplex att åtminstone lösas upp till den grad att kontinuerlig dialog som förhindrar våld blir möjlig.

Rouzbeh Parsi, programchef vid Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet, Utrikespolitiska institutet