I dagsläget är det ryska hotet mot Sverige och försvarsförmågan i centrum för politisk debatt. Samtidigt som den ryska förmågan ökat och landet blivit allt mer aggressivt har Sverige rustat ned och ignorerat alla de händelser och varningar som funnits. I debatten hörs tyvärr ofta från ansvariga politiker att hotet är nytt och varit svårt att förutse. Detta påstående kunde inte ha varit längre ifrån sanningen, utan det har länge funnits både varningar och en negativ utveckling i Ryssland med tydliga tecken på den försämrade situation som vi nu ser.
Redan strax efter att Sovjetunionen upplöstes kom de oroande tecknen när det 1993 blev oroligheter i Moskva och stridsvagnar besköt parlamentet. Året därefter sände SVT en dokumentär där en av Sveriges då främsta Rysslandsexperter Leif Kihlsten uttalade sig om risken för ett återupprustat Ryssland. Han fick då frågan ”Du tolkar det här som tecken på ett nytt ryskt imperium om några år?” och svarade med att ”Det kan innebära spänningar mellan västra och östra Ukraina”. Mer än 20 år senare kan vi beklaga att inte ansvariga politiker lyssnade.
Fler oroande tecken
Utvecklingen under resterande delen av 1990-talet uppvisade fler oroande tecken, som kriget iTjetjenien, Jeltsins föga demokratiska regim och sedan splittringen 1999 mellan Nato och Ryssland angående bombningarna i det forna Jugoslavien. När sedan Jeltsin avgick år 2000 och ersattes med en person med bakgrund inom KGB, torde det inte varit svårt att fråga sig om detta verkligen skulle leda till ett mer demokratiskt Ryssland.
Tiden efter den 11 september 2001 fanns det vissa förhoppningar om att kampen mot terrorismen skulle leda till ett ökat samarbete mellan Nato och Ryssland. Dessa förhoppningar borde ha grusats redan 2005, då Putin påpekade att 1900-talets största geopolitiska katastrof var när Sovjetunionen föll samman. Detta uttalande följdes sedan av handlingar som tydde på att Putin menade allvar när Ryssland återupptog patrullering med kärnvapenbärande bombplan 2007 och samtidigt drog sig ur CFE-avtalet om konventionella styrkor i Europa som var ett av de viktigaste avtalen för rustningsbegränsning i Europa.
Uppsägningen av CFE-avtalet är särskilt intressant eftersom försvarsberedningen samma år skrev att ”CFE-avtalet är centralt för europeisk säkerhet…”. Vidare skrevs i samma rapport att ”...det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick iSovjetunionen [kommer] att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer”. Hur detta lackmustest slog ut blev minst sagt tydligt året därpå, när Georgien invaderades.
Förutsåg kriget i Ukraina
Efter kriget i Georgien publicerade försvarets forskningsinstitut en rapport som hette ”Det kaukasiska lackmustestet” och där varnade de för ryskt agerande i framtiden i och med att väst inte reagerade annat än verbalt. I samma rapport varnades för ”...en rysk militär aktion mot Sevastopol eller Krim-halvön…”. Helt i enighet med varningarna fortsatte sedan Rysslands aggressiva agerande året därpå då landet genomförde en storövning i Sveriges närområden under namnet ”Zapad 09”.
Nästa gång som försvarsberedningen satte sig ner för att analysera omvärldsläget år 2013 konstaterades mycket riktigt att Ryssland genomförde övningar som kan omfatta uppemot 25 000 man. Detta konstaterande visade sig dock snabbt vara överspelat, då Ryssland några månader efter försvarsberedningen presenterat sin rapport genomförde övningen ”Zapad 2013” med 75 000 man. Året därpå, 2014, annekterades Krim och kriget i östra Ukraina inleddes, vilket fortfrande pågår.
Nedåtgående spiral
I dagsläget ser vi dessutom en upptrappning inärområdet, med utplaceringar av olika vapensystem från Ryssland som har kärnvapenbärande kapacitet. Denna upptrappning diskuteras nu av både politiker och media, men fortfarande saknas de kraftfulla besluten. Den negativa utvecklingen ser med all sannolikhet ut att fortsätta i en nedåtgående spiral inom en överblickbar framtid.
Detta axplock av händelser och hur de förmedlats i Sverige visar tydligt att den ryska negativa utvecklingen har pågått i princip oavbrutet sedan Sovjet-unionens fall. Samtidigt har ansvariga politiker ignorerat varningar och undvikit att vidta nödvändiga åtgärder. I dag har debatten om Rysslands aggression fått förnyad intensitet och till skillnad från gårdagens politiker förs i dag en mer realistisk debatt kring Ryssland och dess hotfulla agerande. Då är det viktigt att lärdomar dras från de varningar som varit och att inte historien skrivs om och tillrättaläggs.
Emil Strand
säkerhetspolitisk debattör