Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har gett upphov till en intensiv debatt om främlingsfientlighet och rasism i Sverige. När mångas uppmärksamhet nu riktas mot den havererade integrationspolitiken tar Bo Rothstein tillfället i akt och dammar av gamla käpphästar. Rothsteins tes är enkel; allt är Mona Sahlins fel eftersom hon förlitade sig på oseriösa forskare med strukturell diskriminering som utgångspunkt, i stället för att låta en hederlig statsvetare utreda problemen som man alltid har gjort tidigare. I och med detta fatala misstag har Sverige gått miste om kunskap som skulle ha bidragit till att lösa integrationsproblemen och kanske förhindrat att SD röstades in i riksdagen.
Jag har hört detta förr. Rothsteins kampanj mot utredningen om Makt, integration och strukturell diskriminering har varit utdragen. Likaså hans angrepp på oss som ifrågasatte Anders Westholms sätt att leda den första integrationsmaktutredningen och ställde oss kritiska till ett integrationsperspektiv där skillnaderna mellan svenskar och invandrare togs för givna.
Vi påpekade redan då att ett sådant skillnadstänkande inte bara leder till stigmatisering utan också har förödande konsekvenser för samhällets sammanhållning och för möjligheten att förverkliga ett medborgarskap på jämlika villkor.
Föreställningar om olikhet har rättfärdigat särbehandling
Genom historien har föreställningar om människors inneboende olikhet rättfärdigat särbehandling, marginalisering och segregering, vilket man kan läsa om i de tretton rapporter som publicerades inom ramen för utredningen. Rapporterna, som inkluderar bidrag från internationellt erkända forskare som Philomena Essed, Loic Wacquant, Teun A. van Dijk, Lory Janelle Dance och Carl E. James för att endast nämna några namn, visar att rasistiska föreställningar och diskriminering är viktiga komponenter i den sociala ojämlikhet med etniska förtecken som i Sverige har kommit att beskrivas som ett integrationsproblem.
I en intervju i SVT:s Uppdrag Granskning (031216) uppgav Mona Sahlin att Westholms utredning behövde kompletteras med ett perspektiv som genomlyste diskrimineringsfrågan. Syftet med den senare utredningen var alltså att tillföra detta perspektiv eftersom det saknades i den förra.
Bo Rothstein målar upp en bild av att de ursprungliga utredarna skulle ha hindrats i sin viktiga gärning, men när den gamla utredningen omvandlades till ett forskningsprogram så fick den behålla merparten av det som återstod av budgeten på 18 miljoner kronor (med andra ord långt mer än den nya utredningens 10 miljoner) och programmet erbjöds möjligheten att publicera sina resultat i en av regeringens publikationsserier. Trots att det således varken saknades finansiering eller publiceringsmöjligheter lyser än idag de samlade resultat som enligt Rothstein skulle ha ändrat integrationspolitikens riktning med sin frånvaro. Detta är förstås beklagligt.
Kraftsamling mot rasism viktigare än någonsin
I dag behövs det mer än någonsin en kraftsamling mot rasism och diskriminering. Det behövs också ett perspektivskifte som förmår att sätta de diskriminerades erfarenheter i fokus. Det tål därför att påpekas att Rothsteins spekulationer om huruvida Sverigedemokraternas väljare är rasister är tämligen meningslösa och faktiskt kontraproduktiva.
Detta tänkande implicerar en syn på rasism som en essentiell egenskap hos (vissa) individer, men rasism är lika lite som antirasism en fråga om statiskt varande. Rasism är en ideologi som manifesteras i handlingar, värderingar och förhållningssätt människor emellan.
Forskningen visar att rasismen verkar på flera samhällsarenor och att människors erfarenheter av vardagsrasism är en viktig kunskapskälla. Därför ska dessa erfarenheter tas på allvar, särskilt i ett läge då öppet rasistiska budskap ljuder i Sveriges riksdag.
Hur påverkas människors vardag? På vilket sätt har samhällsklimatet förändrats? Den samlade kunskap som presenterades i utredningen om Makt, integration och strukturell diskriminering må ha varit svårsmält för somliga men den har också öppnat för att nya röster ska kunna komma till tals. Därmed har den också på sikt bidragit till att skapa en väg mot ett samhälle fritt från rasism och diskriminering.
Villkoren för det politiska samtalet har förändrats. De som igår gjordes till föremål för integrationspolitiska åtgärder kan i dag vara med och omdefiniera problematiken och formulera nya visioner. Det är också dessa röster som kommer att leda debatten framåt, till skillnad från Bo Rothstein som tyvärr inte har någonting alls att tillföra densamma.
Paulina de los Reyes
professor i ekonomisk historia, Stockholms universitet