Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

På Smedjegatan finns detaljer som fönster, dörrar, pelare, trappor och bevarade fasader från tidigt 1800-tal. Med byggnadsnämndens beslut tar vi ytterligare ett steg mot en utveckling där gaturummet smygande ”kulissifieras” och det som återstår är ett inbillat kulturarv, skriver debattörerna. Bild: Jonas Lindstedt

Riv inte Göteborgs äldsta kulturskatter

Smedjegatan 5 är en av Göteborgs äldsta gårdar med anor från 1730 och 1930. Nu hotas den av rivning. Hur kan det få förekomma kulturförstörelse så öppet och så ogenerat i vår stad? skriver bland andra Filip Laurits, ordförande föreningen Fasad.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Under 60- och 70-talen jämnades nästan hela stadsdelen Östra Nordstaden med marken. I dag ligger göteborgarnas mesta shoppingpalats Nordstan på dess plats. Dåtidens rivningsvåg svepte med sig hela kvarter, gator och stadsdelar. När rivningsdammet lagt sig restes moderna fasader i betong och plåt och förändrade stora delar av Göteborg till oigenkännlighet. Hela 50 procent av den äldre bebyggelsen i Göteborgs innerstad försvann.

Västra Nordstaden var en av få stadsdelar som klarade sig undan brutala övergrepp. I stadsdelens hjärta finns några av Göteborgs äldsta byggnader med Kronhuset och kronhusbodarna som ”kronan” på verket. Men kunskapen om dessa miljöers kulturhistoriska värde tycks på senare tid ha gått förlorad.

Rivning planeras

Den 22 oktober gav byggnadsnämnden bygglov som innebär rivning av gårdshus och delar av gatuhus på Smedjegatan 5 i Thamshuset, en av Västra Nordstadens och Göteborgs kulturskatter, tillika en av stadens allra äldsta gårdar, med hus byggda mellan 1730 och 1830. Smedjegatan 5 finns med i Göteborgs stads bevarandeprogram och beskrivs som en ”unik miljö med rester av ursprungliga enkla trapphus, lager- och verkstadsinteriör”. På Smedjegatan finns detaljer som fönster, dörrar, pelare, trappor och bevarade fasader från tidigt 1800-tal.

På Smedjegatan finns detaljer som fönster, dörrar, pelare, trappor och bevarade fasader från tidigt 1800-tal

Det som dessutom gör Smedjegatan extra speciell är att där fram till för något år sedan funnits en stor variation av verksamheter. Sedan 1980-talet har också förra ägaren, familjen Mustad, gett konstnärer möjlighet att hyra billiga ateljéer. Miljön som nu försvinner är alltså precis den typ av diversifierat stadsliv som man gör allt för att återskapa vid nybyggnation.

Jan Jörnmark (D), ledamot i byggnadsnämnden, säger i GP att ”rivningsbeslutet var nödvändigt för att fastigheterna inte ska förfalla ytterligare”. En genuin oro för ett kulturarv i förfall torde väl föranleda renovering och inte rivning av samma byggnad? Att Jörnmark tycks obekant med den taktik en del oseriösa fastighetsägare ägnar sig åt, att strunta i underhåll för att kunna hänvisa till förfall, förvånar.

Pågående exploatering

2015 köptes fastigheten på Smedjegatan av investmentbolaget Grandab. Rivningsansökan lämnades in och alla konstnärer och hantverkare vräktes. Då var planen att bygga lyxiga bostadsrätter. Nu är detta ändrat till hotell. Men målet är detsamma – hård exploatering som ger klirr i kassan. Grandab hotade att stämma Göteborgs stad på 100 miljoner om de inte fick som de ville.

Bara att fastighetsägaren genom hotet om skadestånd tvingat kommunen till förhandling är allvarligt. Att byggnadsnämnden sedan vikt ned sig i förhandlingen innebär att det är fritt fram för andra fastighetsägare att göra likadant. Risken för att rivningarna kommer att öka är stor.

Det är ingen tvekan om att de äldsta delarna av Göteborg är hotade

Det är ingen tvekan om att de äldsta delarna av Göteborg är hotade. Och vi undrar hur det kan få förekomma kulturförstörelse så öppet och så ogenerat? Vad är syftet med stadens bevarandeprogram om det ständigt ignoreras? Det finns bara ett tiotal byggnader som är kvar från 1700-talet i Göteborg. Hus som har klarat sig från både stadsbränder och 1960-talets rivningsraseri. Varför anstränger sig inte staden för att bevara dessa hus?

Renovering som täckmantel

Grandab kallar rivningen för en renovering, eftersom de avser återuppföra ett par av fasaderna. Vi anser i likhet med Kulturförvaltningen att detta inte kan bedömas som något annat än rivning och är ett våldsamt ingrepp i Göteborgs kulturhistoria. I bygglovsförslaget byggs gårdshusen dessutom på med tre extra våningar som inte bara drastiskt förändrar taklandskapet, utan även tar bort solen från intilliggande gårdar med bostäder.

Varför har Göteborg en stadsarkitekt som inte värnar stadens byggda kulturarv?

Den tre våningar högre hotellbyggnaden kan liksom hotet om stämning ha allvarliga prejudicerande följder. Skalförskjutningen möjliggörs av den daterade stadsplanen från 1866 vilken också tillät rivningen av Göteborgs äldsta hotell 2008, Kung Karl i Östra Nordstaden. Eftersom planen medgav ett några decimeter högre hus på samma plats, använde fastighetsägaren detta argument för att jämna ännu en historisk rest av denna stadsdel med marken. Varför har ansvariga politiker inte för länge sedan gjort en översyn över detaljplanerna i city för att motverka just den här typen av oseriös exploatering? Och varför har Göteborg en stadsarkitekt som inte värnar stadens byggda kulturarv?

Fler hus riskerar samma öde

Det finns i dag flera äldre hus innanför Vallgraven som riskerar att gå samma öde till mötes som Kung Karl och Smedjegatan. Vår tids rivningsvåg sveper inte över hela gator och stadsdelar som förr, utan slukar husen ett efter ett. Samtidigt sker en långsam smyghöjning av stadens taklandskap. Vi går även mot en utveckling där gaturummet smygande ”kulissifieras” och det som återstår är ett inbillat kulturarv, falska fasader.

Vi går även mot en utveckling där gaturummet smygande ”kulissifieras” och det som återstår är ett inbillat kulturarv, falska fasader

Det här måste få ett stopp innan det är för sent. En gång skövlade kulturskatter kan inte trollas tillbaka, men vi kan rädda det byggnadsarv som finns kvar.

Filip Laurits, ordförande föreningen Fasad

Ola Nylander, professor Chalmers tekniska högskola

Margareta Hallin, ordförande Svenska byggnadsvårdsföreningen