Riktig svenska fungerade under många decennier som den svenska språkvårdens huvudbok, en bok som många blivande svensklärare studerade.
Språket förändras emellertid och det har konsekvenser för språkvården. När Wellander skrev sin bok, var det självklart att offentligt skriven svenska böjde verben på olika sätt i singularis och pluralis. Man skrev jag är men vi äro och så vidare.
Vid mitten på 1900-talet blev singularformerna allenarådande i offentligt skriven svenska. Man brukar anföra 1945 som ett avgörande år. Då gick TT över till singularformer i sina nyhetstexter.
Den självklara språkliga auktoritet som professor Wellander åtnjöt på 40-talet fanns inte kvar på 60- och 70-talet. Speciellt i början av 70-talet ifrågasattes auktoriteter av alla möjliga slag, inte bara språkliga.
Men frågor om rätt och fel i språket försvinner inte. Lärarna har fortfarande ansvar för att eleverna tillägnar sig ett presentabelt skriftspråk.
Mot slutet av 1900-talet blev det uppenbart att det behövdes en bok som kunde ersätta Riktig svenska. Arbetet med en sådan leddes av Svenska språknämnden och resulterade 2005 i Språkriktighetsboken.
Nu har det gått 17 år sedan Språkriktighetsboken kom ut, och nyligen publicerades en uppföljare med titeln Språkrådet rekommenderar. Boken finns tillgänglig på Språkrådets webbplats.
De nämnda böckerna presenterar tillsammans med Svenska Akademiens ordlista den offentliga språkvårdens bedömningar. Språkvården ger rekommendationer, den stiftar inga lagar.
Därutöver finns det språkvetare som diskuterar språkfrågor i tidningsspalter och etermedier. Den här spalten är ett exempel. Allt detta hör till den informella eller inofficiella språkvården.
Boken Viktig svenska hör till den här senare kategorin, även om den har två författare som är centralt placerade i den svenska språkvården: Lena Lind Palicki, nyutnämnd chef för Språkrådet och Anders Svensson, chefredaktör för Språktidningen.
Boken behandlar 60 språkvårdsämnen, ofta samma ämnen som tas upp i de andra nämnda mer officiella böckerna. Författarnas friare roll gör att de kan vara mer personliga i både tilltal och bedömningar. På diverse punkter presenterar de åsikter som avviker från Språkrådets rekommendationer.
Ett avsnitt handlar om det högaktuella valet mellan de/dem och dom. De argumenterar inte bara för en sådan reform, utan de inför den också. Detta är den första fackbok där dom genomgående används för såväl pronomenformerna de och dem som för bestämd artikel i pluralis.
Även om mängder av språkfrågor diskuteras på ett klokt sätt i boken, är det säkert det genomförda dom-bruket som kommer att uppmärksammas.
Här används dom i en seriös fackbok, skriven av två erfarna språkskribenter. De visar hur det kan göras, och vad resultatet blir. Lyckat, eller inte? Det får läsaren avgöra.