Det här är verkligheten för hundratals barn varje år som blir bortförda av sina föräldrar. I Uppdrag Gransknings senaste reportageserie om bortförda barn får vi höra de utsattas egna berättelser. I programmet skildras Nadjas, Aminas och Hibbas fruktansvärda öden som hade kunnat förhindras om samhället hade gripit in. Tre unga tjejer vars vardag präglas av isolering, våld och förtryck, i ett för dem främmande land, vars grundläggande fri- och rättigheter dagligen kränks av de personer som har till ansvar att tillgodose barnets behov och intressen.
Dessvärre är Nadjas, Aminas och Hibbas öden inte unika. I programmet framkommer det att minst 538 barn blivit bortförda under de senaste fem åren. Mörkertalet befaras vara ännu större då det i dag saknas ett nationellt inrapporteringssystem för bortförda barn. Skälen till bortförandena varierar men syftet bakom dem är för att bevara eller återupprätta hederskulturens skadliga normer och värderingar.
Majoriteten av de barn som blivit bortförda var redan kända för sociala myndigheter. Detta framgår bland annat av Jämställdhetsmyndighetens rapport om bortförda barn (2022). Så var fallet även gällande Nadja, Amina och Hibba, där socialtjänsterna i respektive hemkommun hade fått kännedom om att det berörda barnet utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck. I två av fallen hade även oro rörande risk för bortförande anmälts.
Rättsliga verktyg
Det finns rättsliga verktyg att tillgå för att förhindra skadliga bortföranden, bland annat genom LVU-placeringar, hemlighållande av vistelseort och umgängesbegränsningar. I det fall det finns en påtaglig risk för att barnet kommer att utsättas för könsstympning eller bli bortgift går det även att fatta beslut om utreseförbud. Trots dessa viktiga verktyg vidtar inte socialtjänsten livsnödvändiga skyddsåtgärder.
Orsakerna till de bristfälliga stödinsatserna varierar. Jämställdhetsmyndighetens rapport avslöjar att kunskapsnivån om hedersrelaterat våld varierar kraftigt och att rädslan för att stämplas som rasist driver socialsekreterare till ett passivt handlande. I andra fall lyssnar man för mycket på föräldrarna, barnet blir inte betrott och riskerna underskattas. Och fortfarande finns det kommuner som saknar rutiner för hur hedersrelaterade ärenden ska hanteras.
När ett barn väl förts utomlands har Sverige begränsade möjligheter för att föra hem dem. Än mer oroväckande är det att svenska myndigheter, även efter det att ett bortförande ägt rum, inte behandlar dessa barn som brottsoffer. Detta blir inte minst tydligt av det bemötande Nadja fick från den svenska ambassaden i Jordanien. När Nadja för andra gången lyckas fly för sitt liv, uppmanas hon att samarbeta med den våldsförövande pappan som under åratal misshandlat och hotat Nadja till livet. Detta då Nadjas pappa hade polisanmält Nadja som försvunnen, vilket förhindrade ett utresande till Sverige. Och bakom Nadjas rygg, trots att Nadja berättat om de brott hon utsatts för, uppmuntrar ambassaden Nadjas pappa att ta med dottern hem till Sverige.
I reportaget beskriver Nadja att hon kände sig mer fri på flykt i Jordanien än på svensk mark
Efter fyra års kamp lyckades Nadja ta sig tillbaka till Sverige. Men drömmen om frihet raserades så fort hon landade på svensk mark. Nadja placerades på ett skyddat boende några mil från föräldrarna. Det dröjde månader innan en riskbedömning gjordes avseende hotbilden mot Nadja. I reportaget beskriver Nadja att hon kände sig mer fri på flykt i Jordanien än på svensk mark.
Hade Nadja i stället landat i grannlandet Norge hade stödet sett annorlunda ut.I Norge finns redan ett samordnat nio månader långt "stödpaket" som det norska nationella kompetensteamet koordinerat rörande boende och stödprogram i samråd med polis, socialtjänst, skola och sjukvård.
I Norge skulle polisen möta Nadja redan på flygplatsen, för att sedan eskortera henne till ett skyddat boende med specialistkompetens på att möta och stödja hedersvåldsutsatta. Ett sådant finansierat mottagande eller stödprogram finns inte i Sverige. Däremot erbjuder svenska staten en 18-månaders individanpassat avhopparprogram för att hjälpa individer bort från kriminalitet. Det minsta vi kan kräva är att brottsoffer får samma behandling som gängkriminella. GAPF kräver därför att även bortförda barn och unga får tillgång till ett nationellt samordnat stödprogram.
Enorm oförståelse
Det är alarmerande att svenska myndigheter år 2023 fortfarande visar en så varierad kunskapsnivå om hedersrelaterat våld och förtryck. Att statens myndighetsrepresentanter uppmuntrar brottsoffer att samarbeta med våldsförövaren visar på den enorma oförståelse samhället har för dessa skyddslösa individer. När svenska myndigheter gång på gång sviker dessa barn som vädjar om hjälp är det ingen överraskning att de tappar förtroendet för samhället. Vi behöver se till att den skyddslagstiftning som finns på plats tillämpas i praktiken. Det är dags att omvandla ord till handling. För Nadja, Amina och Hibba och alla de andra barn som lever med det överhängande hotet att bli bortförd mot sin vilja.
Michelle Khan, opinionssamordnare - Riksorganisationen GAPF
Karin Gyllander, verksamhetsutvecklare med ansvar för juridik och utbildning- Riksorganisationen GAPF
Sara Mohammad, grundare och ordförande - Riksorganisationen GAPF