Den 16 maj diskuteras återigen de nationella proven. Den här gången är det Skolverket som med udden vänd mot lärarna använder ord som ”snällbetyg” och ”orättvist” när myndigheten intervjuas i TV om siffror som visar att elever i vissa kommuner får högre betyg än sina provresultat medan det är annorlunda i andra kommuner. I Botkyrka kommun får hela 33 procent av eleverna bättre kursbetyg, medan elever i Haparanda får kursbetyg som ligger närmare resultatet på det nationella provet.
Ja, det måste vara rättvist, men Skolverket bör även vara självkritiska. Rättningsmallar och anvisningar är inte glasklara, utan inbjuder till olika tolkningar och bedömningar vilket påverkar poängsättningen och skapar en lägre tillit till provresultatet. Även proven har brister, vilket lärare har påpekat under de senaste 20 åren enligt sakkunnige Per Måhl (SvD, 24/4-16). Likaså har vägledningen för betygsättningen ifrågasatts och förbättringar föreslagits, men det verkar svårt att medge några brister.
Men trots det vanligt förekommande svaret ”det beror på”, när lärare ställer frågor om proven, är det ändå klart att de nationella proven inte prövar innehållet i hela kursen, utan endast delar av den. Provbetyget ska alltså ses som en del av ett större bedömningsunderlag och läraren kan och bör därför både ”höja och sänka” betyget utifrån resultatet på det nationella provet enligt Skolverket. Läraren bör också ”hantera provresultatet med omdöme” när de sätter betyg och förstå att en elev kan prestera både sämre och bättre på provet än de normalt gör. Kan resultatet av detta resonemang bli annat än klart och rättvist? Två svar är möjliga.
Fundera på orsakerna
När det gäller de generellt höga eller generellt låga kursbetygen i förhållande till provresultaten i vissa kommuner eller skolor måste man fundera vidare på orsakerna. En viktig fråga är hur arbetet med de nationella proven organiseras och vilka förutsättningar skolan eller kommunen är villig att ge lärarna för att de ska göra ett kvalitativt bra arbete. Man bör i en analys alltså överväga möjligheten att vissa av orsakerna till problemet kan ligga utanför lärarnas kontroll.
Står den tid som lärarna har till sitt förfogande i paritet med vad som krävs för att hantera de nationella proven på ett korrekt och rättssäkert sätt på alla skolor? Organiseras och planeras arbetet med de nationella proven i god tid och på ett väl fungerande sätt? Är arbetsmiljön god och arbetsbelastningen rimlig på alla skolor? Avsätts tillräckligt med tid för sambedömning? Är alla lärare fria och obundna i sin bedömning och betygsättning eller utsätts de för press från föräldrar och chefer för att leverera ”goda resultat”? Ges alla lärare tillräckligt med tid att reflektera över det totala betygsunderlaget innan kursbetygen sätts?
Stora skillnader
På vissa skolor avsätts det tid i lärarnas tjänster. På andra skolor förutsätts lärarna hinna med proven utan att det avsätts tid och utan att andra arbetsuppgifter tas bort i tillräcklig omfattning, vilket skapar stor stress. Vissa lärare har 150 elever vars prov på kort tid ska rättas och bedömas, medan andra har 50. Vissa lärare är rutinerade och väl insatta i sitt ämne, medan andra inte ens undervisar i eller är behöriga i de ämnen som prövas.
Grundförutsättningarna är alltså inte likvärdiga. Det är därför hög tid att skapa bättre förutsättningar för likvärdighet och god arbetsmiljö när det gäller arbetet med de nationella proven och betygsättningen ute på skolorna. Skolverket bör bland annat kunna bidra med tydliga riktlinjer för tidsåtgången för rättning och bedömning. Kommunerna bör kunna hitta förvaltningsgemensamma lösningar på hur arbetet med de nationella proven ska organiseras och genomföras på skolorna, avsätta tillräckligt med tid för arbetsuppgiften och därmed skapa bra förutsättningar för rättvisa kursbetyg.
Anne-Catherine Ernehall
gymnasielärare och lokalombud för LR i Göteborg