Det enda sättet att förhindra förluster av kulturhistoriska värden är att genom en ändring av detaljplanen införa alla erforderliga skyddsbestämmelser medan man ännu äger huset. Då blir priset möjligen lägre men kulturvärdena skyddas, och det är ju det vi alla vill, eller hur?
Efter valet 2018 blev allmänheten snart varse det nya styrets planer på att avyttra en lång rad kommunala fastigheter varav merparten har högt kulturhistoriskt och stort symboliskt värde. Efter stor kontrovers ströks Konserthuset och Naturhistoriska museet från listan men nu önskar kommunen göra slag i saken med en annan oskattbar märkesbyggnad, nämligen Oterdahlska huset på Östra Hamngatan 11, välkänd för de flesta göteborgare som Medicinhistoriska museet.
Anor från 1700-talet
Huset har gamla anor och källarvalv från 1763, vilka påbyggdes med ett bostadshus omkring 1800. Vid en större ombyggnad år 1823 fick byggnaden sin nuvarande form och användes sedan under ett par årtionden av Sahlgrenska sjukhuset, till vilket grosshandlare Aron Oterdahl donerat huset. Sjukhuset hade från början legat vid Smedjegatan. Därefter tjänade byggnaden någon tid som tryckeri åt Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och bostad åt skalden Viktor Rydberg som arbetade vid tidningen.
Efter ett par årtionden med vitt skilda verksamheter flyttade polisen in i byggnaden 1892. Det var också då fasaden fick sitt modernare utseende. Under 75 år var huset ryktbar och central polisstation i Göteborg, säte för Kriminalpolisen. År 1922 sköts en detektivkonstapel till döds inne i lokalerna, vilket är det senaste polismord som skett i Göteborg. Från tiden finns en sammanträdessal för polisdomstolen bevarad. Polisen lämnade platsen 1967 då det nya polishuset vid Skånegatan stod färdigt.
En av stadens äldsta institutionsbyggnader
Det är alltså ett hus vilket i två århundraden tillhört kommunen. Som en av stadens äldsta institutionsbyggnader har det stor historisk betydelse för Göteborg och uppenbart kulturhistoriskt värde genom sin bevarade 1800-talskaraktär och låga byggnadshöjd. Oterdahlska huset är den enda kvarvarande byggnaden i originalutförande av den stenhusbebyggelse på Östra Hamngatan som norr om Brunnsparken kantade kanalen efter stadsbränderna. Men trots plats i stadens bevarandeprogram saknar det för närvarande verkligt rättsligt skydd.
Frågan som den klarsynte redan hunnit ställa sig är förstås vad det finns för garantier för att den nya ägaren, vid försäljning, inte genast ger sig på huset med fönsterbyten, takkupor eller önskemål om påbyggnader och hot om miljonviten om det inte skulle bifallas? Som i fallet Hotell Kung Karl. Som i fallet med de gamla lagerhusen på Smedjegatan 5. Rivs gör det kanske inte, men vilka garantier finns att det inte blir lika illa misshandlat som andra 1700- och 1800-hus i Göteborg just nu?
Några exempel: I kvarteret Barken bakom polisstationen på Tredje Långgatan, ett av få kvarvarande kvarter i Masthugget med lågskalig bebyggelse, överlät Fastighetskontoret vid en markbytesaffär två tomter till en privat fastighetsägare och lovade på samma gång ny stadsplan som skulle möjliggöra hög exploatering. Byggnadsnämnden tillfrågades inte.
Osäkerheter om rättsläget och valhänt handläggning inom Stadsbyggnadskontoret ledde fram till en veritabel kapitulation inför fastighetsspekulanter på Smedjegatan som snart rivs, liksom delar av kv. Barken i skrivande stund.
Det enda sättet att förhindra förluster av kulturhistoriska värden är att genom en ändring av detaljplanen införa alla erforderliga skyddsbestämmelser.
Farhågan är naturligtvis om Fastighetskontoret återigen tänker föregripa demokratisk planbehandling genom att sälja fastigheten till skyhögt pris, och samtidigt lägga köparen alla verktyg i händerna för att driva process mot kommunen om han inte får förgå sig mot huset.
Det enda sättet att förhindra förluster av kulturhistoriska värden är att genom en ändring av detaljplanen införa alla erforderliga skyddsbestämmelser medan man ännu äger huset. Då blir priset möjligen lägre men kulturvärdena skyddas, och det är ju det vi alla vill, eller hur?
I fallet Gårdaskolan nyligen var politiska företrädare från alla partier snabba att ge alla önskvärda garantier. Hur ställer sig samma partier i fallet Oterdahlska?
Filip Laurits, ordförande Föreningen Fasad