Med stor sannolikhet kommer fler barn, ungdomar, unga vuxna och vuxna under de kommande åren vistas på olika former av institutioner på grund av kriminalitet, också under längre tid. En ökad repressiv politik pekar i varje fall åt det hållet och givet detta läge behöver fler insatser göras samtidigt. De institutioner det främst handlar om är HVB, SiS särskilda ungdomshem och fängelseinstitutioner. Men om dessa institutioner ska vara, så som det är tänkt, brottsbrytande och brottsförebyggande behöver ljuset riktas mot personalen på dessa institutioner.
I en nyligen publicerad studie från Stockholms universitet om utbildningsnivå hos personal som arbetar på HVB eller SiS särskilda ungdomshem visar det sig att personalen har en förhållandevis, till uppdraget, låg utbildningsnivå. Färre än 50 procent av de som arbetar på HVB och strax över 50 procent av de som arbetar på SiS särskilda ungdomshem har en eftergymnasial utbildning. Här är det också relevant att nämna Kriminalvårdens nya förhållningssätt som de kallar ”breddad rekrytering”. Det innebär i praktiken att man inte behöver ha ens en gymnasial utbildning för att erbjudas arbete.
Trygg miljö
Forskning pekar på att ändamålet med en adekvat institutionsvård är att i ett professionellt sammanhang ge individen en trygg miljö att vistas i samt att bidra med behandling- och återanpassning så att individen utvecklas i positiv riktning. Men hur är det möjligt när man inte satsar på personalen som ska göra det brottsbrytande- och förebyggande arbetet? Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) kopplar ihop kompetens med antal våldsincidenter på SiS särskilda ungdomshem – personal med högre kompetens kan motverka våld. Forskning pekar också på att utbildning på plats är svårt att få till.
Med respekt för svårigheterna att finna adekvat personal samt att utbildning inte är en generell lösning, behöver frågan ändå resas: ställer vi inte högre krav på de som ska vakta, vårda, behandla, rehabilitera och återanpassa dessa individer bör vi kanske inte vara så förvånade att de återfaller.
Vad bör då göras? För det första handlar det om att anlägga ett långsiktigt perspektiv. Det brottsbrytande och brottsförebyggande arbetet är ofta inte någonting som syns inom ramen för en mandatperiod, varför beslutsfattare måste höja sig och tänka bortom den egna horisonten. Vad som dock syns är ett ökat inflöde på dessa institutioner, av nu främst unga individer. Vad vi också vet är att om institutionsvården ska vara framgångsrik bör den vara så kort som möjligt, genomföras i små grupper, bestå av intensiva insatser av välutbildad personal och efterföljas av en kraftfull eftervård.
Det är dags för ett ordentligt ”yrkeslyft”, där landets folkhögskolor, yrkesutbildningar och universitet kan vara viktiga medspelare
För det andra behöver de människor som arbetar på dessa institutioner naturligtvis ha arbetsmiljömässiga förutsättningar för att kunna bedriva ett brottsförebyggande arbete. Flera fackförbund har pekat på brister. Därtill bör kraven stärkas och höjas för personalen som är satt att göra detta viktiga förebyggande arbete, inte som nu sänkas.
I en nyligen utgiven antologi blir institutionsvården i 16 västländer belyst – en av flera intressanta iakttagelser är att Sverige ligger lägre än till exempel Tyskland, Holland, Danmark och Norge när det gäller kompetenskrav. Det är dags för ett ordentligt ”yrkeslyft”, där landets folkhögskolor, yrkesutbildningar och universitet kan vara viktiga medspelare.
Relationen mellan personal och de intagna har i upprepade studier visat sig vara en framgångsfaktor för att minska återfall. Det förefaller nu finnas en påtaglig risk att med ett alltför enögt fokus på inlåsning och säkerhet tappa bort den viktiga golvpersonalen på våra HVB-hem, SiS särskilda ungdomshem och anstalter. Låt i stället denna personalgrupp få möjlighet att med adekvat utbildning möta denna komplexa problematik.
Peter Andersson, lektor i socialt arbete, Stockholms universitet