Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

En folklig kampanj för att bojkotta presidentvalet i Iransprider sig i dag i landet och på sociala medier under slagordet, “min röst är att störta regimen”, skriver debattören. Bild: Vahid Salemi
En folklig kampanj för att bojkotta presidentvalet i Iransprider sig i dag i landet och på sociala medier under slagordet, “min röst är att störta regimen”, skriver debattören. Bild: Vahid Salemi

Presidentvalet i Iran blottar regimens existenskris

Härom veckan tillkännagav Irans inrikesministerium listan över de sju godkända presidentkandidater som får ställa upp i regimens trettonde presidentval. Ett val som varken Sverige eller EU borde erkänna, skriver Massud Kiani.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Den 18 juni 2021 håller iranska regimen sitt trettonde presidentval. Men val i Iran under prästerskapets envälde har aldrig varit en demokratisk folkomröstning som reflekterar folkets verkliga vilja.

De slutgiltiga kandidater som får ställa upp bestäms av väktarrådet. Det konservativa organet har 12 medlemmar, vilka tillsätts direkt och indirekt av högste ledaren, Khamenei.

Med andra ord är presidentvalen i Iran varken fria, rättvisa eller representativa utan syftar till prästerskapets överlevnad. Inga oberoende valobservatörer tillåts bevaka valen och resultatet tillkännages av regimens inrikesministerium.

Selektivt urval

Inga politiska oppositionspartier, grupper eller individer som motsätter sig prästerskapets styre får ställa upp i valet. Kvinnor får inte inneha presidentposten i Iran så hälften av befolkningen utesluts automatiskt enbart på grund av sitt kön.

Härom veckan tillkännagav regimens inrikesministerium listan över de sju godkända presidentkandidater som får ställa upp. Högst på listan står, inte överraskande, högste ledaren, Khameneis favoritkandidat, Ebrahim Raisi, och flera revolutionsgardister.

Raisi är i dag chef för regimens så kallade rättsväsende och känd som en av regimens värsta bödlar. Han är en av de ansvariga för massakern på tusentals politiska fångar i iranska fängelser under sommaren 1988. Just denna massaker kommer inom de närmaste månaderna uppmärksammas särskilt i Sverige. Detta sedan en iransk medborgare ska åtalas i Stockholms tingsrätt på sannolika skäl misstänkt för folkrättsbrott och för sin delaktighet i dessa utomrättsliga massavrättningar.

Därför skiljer sig årets presidentval från tidigare upplagor där regimen framgångsrikt spelade en “reformvänlig” eller “moderat” kandidat mot en hårdför kandidat för att ge legitimitet åt och skapa spänning kring valet.

Och detta är ingen slump utan en direkt konsekvens av att iranska regimen står vid ett vägskäl. Efter 42 år utmanas i dag prästerskapets envälde av både inre och internationella motgångar.

Isolerad regim

Internationellt står regimen allt mer isolerad och framstår i dag som det största hotet mot freden i världen och stabilitet i regionen. USA:s utrikesminister Antony Blinken sa nyligen att det finns inga tecken på att Teheran kommer att vidta de åtgärder som behövs för att USA ska häva sanktionerna. Trots det fortsätter de indirekta samtalen med USA i Wien.

Samtidigt erkänner regimen öppet att den stöder terrorgruppen Hamas och berömmer dess raketattacker mot Israel. Flera av regimens diplomater i Europa har också utvisats eller dömts till långa fängelsestraff för planerade terrorattacker mot oppositionella på europeiskt mark under de senaste två åren.

Denna utveckling visar att regimen fortsatt förlitar sig på inhemsk repression, export av terrorism och destabilisering av regionen för att hålla sig kvar vid makten.

Folket i Iran har i flera landsomfattande protester sedan 2018 krävt ökade fri- och rättigheter och ett regimskifte i landet. En folklig kampanj för att bojkotta presidentvalet sprider sig i dag i landet och på sociala medier under slagordet, “min röst är att störta regimen”.

Desperat läge

Situationen för regimen är så desperat att högste ledaren, Khamenei, påpekade nyligen i ett tv-sänt tal att det viktigaste inte är ett högt valdeltagande utan att presidentvalet inte blir en infekterad maktkamp mellan två fraktioner.

Prästerskapets legitimitetskris är i dag uppenbar. Istället ser högste ledaren Khamenei ut att konsolidera makten ytterligare för att prästerskapet ska kunna överleva.

I denna verklighet bör västvärlden överge sin eftergiftspolitik utifrån kritisk dialog och sanktionslättnader. En sådan politik stärker endast regimen i Teheran och ger den de resurser som den behöver för att hota iranska folket och världen.

Sverige och EU bör istället stå med iranska folket då Europas säkerhet och iranska folkets strävan efter demokrati konvergerar.

Sverige och EU bör istället stå med iranska folket då Europas säkerhet och iranska folkets strävan efter demokrati konvergerar. Det kan de gör genom att inte erkänna valresultatet och istället stödja iranska folkets frihetskamp samt kravet på att förbrytarna i Iran ska ställas till svars för systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter och brott mot mänskligheten under senaste 40 åren.

Massud Kiani, EU-representant för Förenade Föreningar för ett Fritt Iran (FFFI)