Koldioxidlagring, Carbon Storage and Capture, CCS, lanserades i början av seklet som ett sätt att minska de globala utsläppen av växthusgaser. Tanken är att avskilja koldioxiden och lagra den permanent i berggrunden. Enligt Sveriges Natur finns det i dagsläget bara fyra anläggningar, två i Norge och en vardera i USA och Kanada. Enligt samma tidning ställde EU omkring 20 miljarder kronor till förfogande för tekniken, men den visade sig vara för dyrbar och för närvarande finns inga av unionen finansierade projekt. Teoretiskt sett kan koldioxid även avskiljas från biomassa, så kallad bio-CSS, och således skapa ”negativa” utsläpp.
Tekniken har nu hamnat i fokus i och med att Preem beslutat att investera 15 miljarder i en anläggning för att tillverka bensin och diesel från restprodukten tjockolja. Tjockoljan har använts som drivmedel inom sjöfarten men är på väg att fasas ut i och med skärpta utsläppskrav.
Produktionen i den nya anläggningen ska ske med hjälp av vätgas, som tillverkas av naturgas. Det är den tillverkningen som ger upphov till den huvudsakliga ökningen av koldioxidutsläppen. Vätgas kan också tillverkas genom elektrolys av vatten, en koldioxidfri metod som LKAB och SSAB tillsammans med Vattenfall försöker utveckla. Den tekniken är dock extremt elintensiv och tycks inte vara aktuell eller möjlig för Preem.
Ekonomiskt hållbart?
Enligt SR Ekot är sju av åtta riksdagspartier positiva till den nya lagringsmetoden. På global nivå är koldioxidlagring ett välkommet alternativ till andra klimatåtgärder. Frågan är bara om lagring kommer att bli ett ekonomiskt hållbart alternativ. Inom EU gäller dessutom att koldioxidlagring inte påverkar de totala utsläppen om en koldioxidlagrande anläggning omfattas av unionens system för handel med utsläppsrätter (EU ETS).
På global nivå är koldioxidlagring ett välkommet alternativ till andra klimatåtgärder. Frågan är bara om lagring kommer att bli ett ekonomiskt hållbart alternativ
För att återvända till Preems planerade anläggning så omfattas den av utsläppshandeln. Om Preem valt koldioxidlagring skulle bara de frigjorda utsläppsrätterna tas över av andra anläggningar; lagrar Preem en halv miljon ton koldioxid frigörs en halv miljon utsläppsrätter (à ett ton) och kan köpas av andra anläggningar. Det sköter prismekanismen om. Och det tillfälliga ”fönster” som öppnas i det uppstramade EU ETS under några år i början av nästa decennium och eventuellt gör att vissa nationella åtgärder reducerar antalet utsläppsrätter ligger hitom anläggningens planerade driftstart.
Självfallet finns det andra åtgärder som reducerar utsläppen till en betydligt lägre kostnad.
Låt oss säga att det kostar 1 000 kronor att lagra ett ton koldioxid, för att ta en siffra som ofta nämns i debatten. För den slanten kan man i dagsläget köpa och annullera fyra utsläppsrätter. Då minskar de globala utsläppen med fyra i stället för med noll ton. Och självfallet finns det andra åtgärder som reducerar utsläppen till en betydligt lägre kostnad. Någon kanske invänder att Sverige har nationella utsläppsmål. Nationella utsläppsmål i all ära, men påverkar de inte de globala utsläppen är inget vunnet, i alla fall inte för den som är genuint bekymrad för klimatet. Man lagrar helt enkelt för kråkorna, men till oerhört höga kostnader.
Om vi bortser från fallet Preem, tycks förhoppningen stå till att priset på utsläppsrätter blir så högt att den nya lagringsteknologin blir konkurrenskraftig. En sådan förhoppning, om den nu realiseras, är inte oproblematisk. För det första kan utsläppsgenererande industrier ”omlokaliseras” eller slås ut och ersättas av nya i andra delar av världen. Då lär vi de facto se en global utsläppsökning.
Kostnadseffektivitet saknas
För det andra leder en storskalig satsning på koldioxidlagring till en minskad efterfrågan på utsläppsrätter. I sin tur leder det till ett lägre pris, allt annat lika. Mer allmänt bör en kostnadssänkande teknologisk utveckling för alternativen till fossila bränslen bromsa en förmodad höjning av priset på utsläppsrätter.
Att lägga stora pengar på åtgärder som endast omfördelar utsläpp mellan olika företag och länder är givetvis ett flagrant slöseri
Vad som behövs är – för att återanvända en floskel som olika aktörer älskar att missbruka – klimatsmarta styrmedel, styrmedel som till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad ger mesta möjliga klimatvinst. Det innebär att man söker globalt efter kostnadseffektiva åtgärder. Att lägga stora pengar på åtgärder som endast omfördelar utsläpp mellan olika företag och länder är givetvis ett flagrant slöseri. Det finns många sätt att spendera knappa resurser så att de gör verklig nytta. Symbolpolitik är inte ett av dem.
Per-Olov Johansson, professor emeritus Handelshögskolan i Stockholm, gästforskare CERE, Umeå
Bengt Kriström, professor SLU-Umeå och CERE