Tio år senare – del 3 av 3
En artikelserie om medierna, miljön och makten
Tidigare avsnitt 27 och 29/12
Att sia in i framtiden är ett sätt att analysera samtiden – vi tar särdrag som vi känner till och drar ut konsekvenserna av dem. För tio år sedan fick jag i uppdrag av Göteborgs-Posten att göra en framtidsspaning. Tre områden lyfte jag särskilt upp: nätets betydelse, individualiseringen och nya politiska skiljelinjer.
Jag skrev om filterbubblorna fast kallade dem ”personligt präglade rum av musik, film, spel, nyheter och kommunikation” och jag betonade nätet som den nya normgivaren avseende livsstilar och maktordningar.
Att nätets maktordning skulle komma att likna den som finns också i den övriga världen påtalade jag, men höll dörren öppen för en mer pluralistisk och demokratisk debatt. Jag påtalade att individualiseringen skulle underminera den gemensamma välfärdsstaten. Och slutligen skrev jag att populismen skulle växa mot bakgrund av att den gemensamma framstegstanken i politiken fallit för åldersstrecket och ersatts av individuella rättigheter och självförverkligande. En grundläggande tes var att den politiska makten gled allt längre bort och blev allt mindre synlig parallellt med att vår egen individuella makt och frihet ökade.
Det mesta stämmer
Oväntat nog stämde det mesta rätt bra. Fel hade jag emellertid om att nya partier skulle driva frågor kring integritet och medborgerliga friheter samt också om nationell samordning av välfärdens finansiering, något som skulle göra det möjligt att få likvärdig vård och omsorg knuten till individen och inte till geografisk lokalisering. Inte heller blev nätets möjligheter homogeniserande på det sätt som jag tänkte mig, i stället fick vi en polarisering som dock i en mening är likriktande: en enda politisk dimension blir närmast övertydlig i den virtuella diskussionen.
I dag är invandring och integration högt upp på svenskarnas politiska dagordning. Vid sidan om den självklara rätten att begära asyl för den som kommer till vårt land så tror jag att den europeiska flyktingpolitiken om tio år baseras på att människor med ömmande skäl eller goda förutsättningar väljs ut i flyktingläger och flygs till mottagarländerna. Därutöver fortsätter arbetskraftsinvandringen inom särskilda sektorer som bygg, anläggning och industri. Och Sverige har nyss fått ett parti i riksdagen som startats av personer med invandrarerfarenheter, ett parti som driver frågor om segregation, individuell frihet och kulturell identitet. Individualismen är norm i vårt land och både infödda och utlandsfödda tar gemensamt strid mot alla försök att återuppliva kollektiva auktoriteter på det politiska området. Sverige är om tio år i grunden ett pluralistiskt samhälle där också lokala traditioner har blivit allt mer omhuldade – men ingenting kan rubba Kalle Anka på julafton…
Stora påfrestningar
I Sverige ser vi redan i dag en ökande fokusering kring familjen som institution; när andra kollektiv faller för individualismen är familjen kvar. Banden mellan barn och föräldrar går inte att förhandla bort. Familjen utsätts dock för en mängd påfrestningar, allt från jämställdhetsförväntningar på både föräldrar och barn till starkt konsumtionstryck från kommersiella aktörer. Vuxna kommer att leva tillsammans på olika vis med barn som också är tillkomna på olika vis – men tonårsupproren blir desamma som förr, och droganvändningen bland unga ökar. Allt fler yngre kvinnor lever ensamma, med eller utan barn, och kraven på bättre omhändertagande av barn har lett fram till ett nytt parti som dock ännu inte äntrat riksdagen.
Kraven på kortare arbetstid återkommer enträget då alla de nya kooperativa formerna för välfärd kräver volontärer för att fungera, det finns ett särskilt ord för det: ”medborgararbete”. Kraven på kortare reglerad arbetstid kopplas också samman med den nyligen införda basinkomsten i Sverige, visserligen på prov och endast i tre regioner, men ändå.
Kommunikationsteknologin kommer att nå in i våra liv på ett ännu mer självklart sätt. Redan i dag finns ”smarta” hem som hanterar energiförbrukning, tvättider och portöppning, men om tio år tror jag att möjligheten att vara närvarande på flera ställen samtidigt kommer att vara en del av vardagen. Vid middagen hos mormor på Trettondagen är en person med på väggskärm från Hongkong och en från Trelleborg. Även lukter och smaker kan förmedlas och plötsligt nyser någon i Hongkong när mormor maler svartpeppar över lutfisken. Ingen tittar på sin mobil eftersom gemensam uppdatering sker i realtid på väggen. Och ingen talar om ”nätet,” lika lite som vi i dag talar om telefonens kopparledningar.
Politiska skiljelinjer bleknar
Det enda som tycks vara fast är de politiska institutionerna – politiska partier, myndigheter, regeringsmakt och riksdag. Samtidigt har individualismen ifrågasatt deras legitimitet och globaliseringen underminerat deras handlingsfrihet. Individen är i fokus och möjligheten att skapa lösningar som passar mer än några få åt gången har försvunnit. De politiska skiljelinjerna bleknar bort och de nya har ännu inte fått riktigt fäste. Den politiska makten har om tio år inte glidit längre bort än den är i dag, men den har blivit allt mindre relevant för hur vi lever våra liv.
Marie Demker
professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet