Universitetet har haft den dubbla uppgiften att lära unga personer nya ämnen och samtidigt vidga deras vyer. Universitetets metod har varit att konfrontera studenterna med nya kunskaper och nya teorier inom de studerade ämnena och samtidigt har ungdomarna träffat nya personer med andra kunskaper och erfarenheter. En seminariekultur med öppen debatt har varit idealet, och studenterna har tävlat om att visa sig så kunniga som möjligt och ha så bra argument som möjligt.
Nu finns dock två trender som går i motsatt riktning: trenden att skydda studenter mot tankar som ifrågasätter det som de tror eller känner och trenden att sätta jämlikhetssträvanden över vetenskap.
Det är inte längre ämnena eller den intellektuella utvecklingen som står i centrum utan känslorna.
Det är inte längre ämnena eller den intellektuella utvecklingen som står i centrum utan känslorna. Lärare skickas på kurs i ”inkludering”, och de uppmanas att undvika kontroversiella teman, därför att det kan finnas någon person i en grupp som kan ta illa vid sig. Läraren bör inte kommentera, vare sig positivt eller negativt, någon speciell grupps historia eller beteende och inte heller studenters namn, härkomst eller kunskaper. Studenter uppmanas att anmäla lärare eller medstuderande exempelvis för sexism eller rasism. På det här sättet utvecklas en angivarstämning, där alla är rädda för alla.
Förutom möjligheten att anmäla upprättas det allehanda stödgrupper. Man kan säga att studenter uppmanas att ”känna efter” om de tar illa upp av något. Det nya begreppet ”mikroaggressioner” betecknar små, nästan omärkliga bevis på att någon har blivit förbisedd. En mikroaggression kan vara ett uteblivet leende eller att någon har stått med ryggen mot en annan person. Att inte ”bekräfta” en student jämställs med användning av våld. Administratörer vågar inte göra annat än att utreda alla anmälningar, samtidigt som felaktiga anmälningar inte har någon påföljd för anmälaren. Allt större del av universitetens budget går åt till psykologer och jurister.
I Sverige vet nu alla lärare att de när som helst kan anklagas för sexism eller rasism.
I Sverige vet nu alla lärare att de när som helst kan anklagas för sexism eller rasism. Manliga lärare har lärt sig att alltid ha dörren öppen, när de talar med en kvinnlig student, och alltfler tjänsterum har glasväggar så att alla kan se vad som sker. Vid ett känsligt samtal har lärare lärt sig att ha med en tredje person som vittne. En student som blivit underkänd kan tänkas hämnas genom att anmäla läraren för någon av de många tänkbara formerna av diskriminering. Det förekommer också att studenter i smyg spelar in föreläsningar i syfte att hitta formuleringar som kan användas för att anklaga läraren.
Studenter kan också aktivt driva sin egen politiska agenda och försöka ta över klassrummet genom att ifrågasätta allt läraren säger. Det gäller att läraren har förmåga att bemöta studenterna i fråga utan att de ska kunna klaga på läraren. Samtidigt måste läraren tillförsäkra de övriga studenterna den föreläsning som står på schemat. Exempel från Högskolan Väst finns på webbsidan Academic Rights Watch.
Ett annat sätt är att anmäla läraren till dennes överordnade.
Ett annat sätt är att anmäla läraren till dennes överordnade. Studenten brukar inte påstå att läraren skulle ha fel sakuppgifter utan säga att läraren inte håller sig till universitetets värdegrund eller jämställdhetsplan. Det senaste exemplet finns från Lunds universitet. En student på läkarprogrammet kritiserar en kurs om arv och miljö av professorn i neurofysiologi Germund Hesslow, där denne påstår att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor.
Det framgår av dokumenten som finns på Academic Rights Watch att studenten hade hört rykten redan före kursen att idén att könsskillnader är sociala konstruktioner skulle komma att ifrågasättas. Av studentens skrivelser framgår att studenten försöker få bort föreläsaren från kursen med argumentet att denne skulle driva en egen politisk agenda genom att inte ansluta sig till genusteorin. Studenten kan inte ge några bevis på att läraren har fel i sak.
Vi befinner oss i den egendomliga situationen att det krävs kraft och övertygelse av en universitetslärare för att hävda en vetenskaplig inställning.
Om en lärare råkar ut för en sådan anmälan, påverkas också andra lärare, och alla blir mer försiktiga. Kvaliteten på universitetsutbildningen är i fara om lärare inte vågar framlägga sina forskningsresultat.
Det vi nu ser är en snabbt ökande politisering av högre utbildning.
Det vi nu ser är en snabbt ökande politisering av högre utbildning. Den regering som nu lämnar ifrån sig makten har ett stort ansvar för den uppkomna situationen genom att ha drivit en politiserad genusteori, men universitet och högskolor har en viss autonomi och kan inte frånsäga sig ansvaret för den uppkomna situationen. Nu måste de bevisa att de försvarar vetenskapens idé mot politiska påtryckningar.
Inger Enqvist
professor emerita, Lunds universitet