Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Politikerna dansar mot sin egen undergång

Dagens valrörelse går ut på att ständigt lägga krokben. Lyhördhet, djupare reflektion och förståelse förpassas till sophögen, till förmån för förenkling, fyrkantighet, generaliseringar och polarisering, skriver Patrik Stigsson, författare och socialarbetare.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Ibland ser jag bilden av den pågående valrörelsen som en långdans, liknande den i slutscenen av Bergmans Det sjunde inseglet. Med döden själv i täten rör sig det politiska etablissemanget mot sin egen undergång.

Långdans betyder enligt wikipedia: “… en typ av dans där deltagarna håller i varandra och dansar i en slingrande formation”.

Jämförelsen haltar, eftersom politik saknar långdansens förmåga att förbrödra och försystra. Den politiska dansen går i stället ut på att lägga krokben, medvetet missförstå, märka ord, förstora motståndarens misstag, utnyttja hans blottor och svaga punkter och utmåla honom i en så tvivelaktig dager som möjligt.

Lyhördhet, djupare reflektion och förståelse förpassas till sophögen, till förmån för förenkling, fyrkantighet, generaliseringar och polarisering. Framställningen är lika svartvit som i vilken medioker fantasybok som helst: goda mot onda, troll mot trollkarlar, orcher mot alver.

Den politiska kulturens brist på nyanser, mångfald och originella tankar får sitt tydligaste uttryck i form av den så kallade partipiskan. Som ledamot i en politisk församling måste du följa partilinjen, även om den strider mot din egen övertygelse. Du tillåts inte att ta ansvar för, och konsekvenserna av, det du personligen kommit fram till. De egenskaper som gör dig genuint mänsklig, förmågan att reflektera och dra egna slutsatser, motarbetas aktivt. Detta är en mycket allvarlig form av våldsutövning; våld mot dig själv som tänkande och kännande människa. Det är inte svårt att se det själsligen osunda i att underkasta sig ett sådant system.

Meningslösa opinionsundersökningar
En valrörelse av den typ vi nu genomlever konfronterar oss med flera fenomen vars värde allt för sällan ifrågasätts. Ett av dessa är de opinionsundersökningar som nu presenteras nästan dagligen. Vem har behov av dem? Undersökningarna förvandlar politiken till underhållning, får den att likna en Netflix-serie, med direktsänt finalavsnitt på valdagen. I vissa länder är opinionsundersökningar förbjudna månaderna före ett val. Det vore något att ta efter även här.

Oron handlar om att vi utan politiken och demokratin, i den form vi i dag känner dem, kastas in i barbari.

 

Ett annat destruktivt inslag som vi, antingen vi vill det eller inte, snart kommer att bli varse är valaffischer. Hur de politiker som annars mångordigt mal på om hållbarhet och miljöhänsyn samtidigt kan bejaka valaffischer är minst sagt svårbegripligt.

Valaffischer frestar inte bara på den yttre miljön. Med sina idolporträtt och fördummande oneliners förpestar de även den inre, mentala miljön. Ett partiöverskridande beslut om att avstå affischerna skulle sannolikt välkomnas av de flesta. Det kanske rentav skulle återskapa en smula förtroende för det politiska systemet, och visa att det kan leverera något annat än taktiska utspel och käbbel. De väljare som efterfrågar valaffischer och på allvar skulle sakna dem kan sannolik räknas på ena handens fingrar.

Väljare serveras partitillhörighet
Valrörelsen för dessutom med sig demokratiska avarter i form av medias valkompasser. Genom att ta ställning till några enkla, fristående påståenden får du besked om vilket parti som passar just dig. Den bakomliggande tanken är att ideologisk insikt kan nås på samma sätt som när man väljer rätter från en lunchbuffé. Inget eget arbete krävs. Några minuters quiz-liknande förströelse och ambivalensen är ur världen. Du gör ett enkelt test, ungefär som ett blodprov, och serveras en färdig partitillhörighet.

Förenklingen av komplicerade sammanhang kan knappast bli större. (När jag testade TT:s variant fick jag följande piskrappsliknande reprimand: ”Sover du? Nu har du svarat ’ingen åsikt’ tre gånger. Resultatet blir tydligare om du tar ställning”.)

De som får sin identitet bekräftad och/eller sin utkomst på grund av ovan beskrivna ordning betecknas i dag allt oftare som ”etablissemang”, och ”maktelit”. Utöver politiker handlar det om politiska reportrar (och mediefolk i allmänhet), opinionsinstitut, statsvetare, diverse tjänstemän, partifunktionärer, fackföreningsfolk, lobbyister, media-coacher och allsköns så kallade tankesmedjor. Institutionerna där dessa människor dväljs är inte sällan helt eller delvis skattefinansierade.

Lockar fram sämsta egenskaper
Den utbredda misstron mot detta etablissemang kanske inte är så grundlös som många vill få den till. Snarare än lösningen, är politiken som den i dag bedrivs en del av problemet. Trots att den alldeles uppenbart tar fram människans sämsta egenskaper, framställs den alltid som något ädelt och eftersträvansvärt. Oron handlar om att vi utan politiken och demokratin, i den form vi i dag känner dem, kastas in i barbari.

Men kanske är tiden mogen för något annat? Kanske är det delvis det som den högerpopulistiska vågen signalerar? Vem kanaliserar i så fall det i grunden sunda missnöjet i en mer konstruktiv riktning? Vem förvandlar den makabra dödsdansen till en tango?

Patrik Stigsson
författare och socialarbetare