Utbildningsminister Mats Persson vill bestämma vilka studier som är mest värdefulla genom anslag till olika utbildningar. Tidigare i veckan gick utbildningsministern i samma fälla som politiker så ofta gör. Historiskt har försöken att styra den högre utbildningen i den riktning som passar det egna narrativet avlöst varandra. Denna gång genom att minska anslagen till lärosäten som inte tillhandahåller kurser inom områden regeringen vill prioritera. Mer pengar till exempelvis tekniska högskolor är i grunden positivt och Sverige lider av svår kompetensbrist i många viktiga branscher, men att enbart se akademin och forskningsvärlden som en arbetsmarknadsåtgärd är ett stort misstag som förbiser själva syftet med akademisk frihet och bildning.
Begränsa kursutbudet
Antagligen håller Mats Persson med om den liberala hållningen att socialistiska politiker inte borde begränsa kursutbudet i nationalekonomi, eller att konservativa politiker inte borde begränsa genusvetenskaplig forskning. Av samma anledning borde ministern själv inte begränsa utbudet av fristående kurser som inte leder fram till en ingenjörsexamen. Tvärtemot behöver politiken respektera akademins autonomi genom fler lärosäten i stiftelseform och att tillåta studieavgifter.
Lärosäten bör i stället få mer rörelseutrymme att bedriva den verksamhet de själva vill prioritera. I ett myndighetssverige där universitet och lärosäten inte ses som institutioner för akademisk verksamhet och bildning kan detta låta apart. Det är absolut ett privilegium att få forska. Samtidigt så har och fortsätter akademin att bidra med stora värden inte bara till vårt samhälle utan till mänsklighetens framgång i stort.
Ett stort problem är dock att lärosäten alltför ofta enbart betraktas i paritet med andra myndigheter, som en del av statens byråkratiska maskineri som syftar till att enbart förverkliga de styrande partiernas ambitioner. Ett sätt att komma åt detta vore om lärosäten i större mån lämnar den offentliga sfären och övergår till privata organisationsformer. För en armlängds avstånd även i praktiken, från myndighet till stiftelse. Rimligen har lärosätena själva en större kunskap i vilken utbildning som efterfrågas och vad som utgör hög kvalitet än vad politiker har.
Samtidigt så har och fortsätter akademin att bidra med stora värden inte bara till vårt samhälle utan till mänsklighetens framgång i stort
För att denna akademiska frihet ska bli verklighet i praktiken måste universiteten också i större utsträckning kunna styra sina resurser. Genom att tillåta lärosäten att ta ut en begränsad studieavgift som studenter kan finansiera genom CSN ges akademin ytterligare en inkomstkälla genom vilken universiteten själva kan utforma sin verksamhet. Att många väljer att förkovra sig i fristående kurser är inget problem i sig, men att många gör det för att det är gratis är ett faktum. En ytterligare fördel med begränsade studieavgifter är att studenter, oavsett om det är ingenjörskonst eller ölbryggning, får avgöra om en viss kurs är värd pengarna. Slutligen lär en sådan reform även förbättra den på många sätt katastrofalt låga genomströmningen inom högre utbildning i Sverige.
Den fria forskningen inom högre utbildning är ett självändamål. Politiken kan och bör inte försöka förutse eller bestämma vad eller vilka delar av den högre utbildningen som är viktigast. Om Mats Persson på riktigt vill göra en positiv förändring för den högre utbildningen bör han ge akademin friheten och förutsättningarna att fortsatt vara i världsklass.
It’s not rocket science. Eller ölbryggning för den delen.
Rasmus Elfström, förbundsordförande för Centerstudenter
Sven Molenkamp, utbildnings- och forskningspolitisk talesperson för Centerstudenter