Peter Esaiasson pekar i en gästkrönika i GP ut stora fördelar med polisens nya rapport om gängkriminella. Från ett år till ett annat har antalet individer knutna till kriminella gäng blivit dubbelt så många. Esaiasson pekar bland annat på att polisen nu kan följa och övervaka de kriminella gängens ledare, medlemmar och potentiella medlemmar bättre. Det håller jag med om.
Men att gå därifrån till effektfull handling är ett stort steg. Verkligheten är sådan att polisen aldrig ensamt kommer kunna stoppa unga att bli gängkriminella. Bättre individkontroll, längre straff, visitationszoner och andra hårdare tag ger effekt på kort sikt, men inte lång.
Många, som i det nya bredare urvalet utmålas som ”gängkriminella”, är inte det än. För att de inte ska bli grovt kriminella behöver socialtjänsten, skolan, förskolan, Kriminalvården, Arbetsförmedlingen, frivilligorganisationer, näringslivet, du och jag göra bättre ifrån oss.
Bördig grogrund
Alla som besökt ett eftersatt område kan se att fler borde ha gjort mer. Där finns nedlagda skolor och fritidsgårdar, övergivna affärslokaler, stökiga torg och bostäder som ser rent för jävliga ut. Föräldrar är rädda för socialtjänsten. Det kastas sten på polis och annan blåljuspersonal, påskupploppen i färskt minne.
För mig är det obegripligt att samhället under många år tillåtit att fyra av tio barn i de mest utsatta områdena inte ens kommer in på gymnasiet. Det har gett oss en bördig grogrund för utanförskap och flera sorters extremism.
Situationen är så komplex att det inte går att sätta fingret på enskilda orsaker. Ett bredare systemtänkande behövs. När det ser ut så är det inte konstigt att politiker söker enkla lösningar. Mandatperioder och ettåriga myndighetsdirektiv gör att polisen kan styras populistiskt och kortsiktigt. Det är för lätt att ta på hårdhandskarna och skylla på tidigare regeringar.
Polisen är nu så framgångsrik i kampen mot gängen att åklagare och domstolar går på knäna, häkten och fängelser är överfulla. Ändå fortsätter gängkriminaliteten, nu med både sprängningar och skjutningar, bedrägerier och välfärdsbrott. Så länge nyrekryteringen till kriminella gäng pågår får polisen fortsätta ösa en läckande båt.
För att de inte ska bli grovt kriminella behöver socialtjänsten, skolan, förskolan, Kriminalvården, Arbetsförmedlingen, frivilligorganisationer, näringslivet, du och jag göra bättre ifrån oss
Vi måste erkänna att det långsiktiga brottsförebyggande arbetet har misslyckats i flera decennier. Det har skett under styrning av alla politiska färger.
Under de år jag arbetade mot organiserad brottslighet sa jag ofta att fler i samhället måste göra mer för att förhindra att ungdomar blir kriminella, det är inte polisens huvuduppgift. De senaste åren har jag zoomat ut, kunnat se polisens och andras arbete i eftersatta områden. Nu engagerar jag mig i det brottsförebyggande arbetet mot gängkriminalitet och eftersatta områden.
Jag ser tre grepp som kan vända utvecklingen.
– Lita på ”görarna”
Att lita mer på de som gör själva arbetet med att sätta gränser och bygga relationer vore den bästa samhällsinvesteringen. Alltså de som har förmåga att vinna och bygga förtroende i möten med invånarna. Det gäller personer i polisen, socialtjänsten, skolan, Arbetsförmedlingen, Kriminalvården med flera. Det handlar om att arbeta nedifrån och upp. Mindre byråkrati och kontroll ger utförarna bättre möjligheter och högre motivation att göra skillnad.
– Planera långsiktigt
Likt försvarsberedningen behöver rättsväsendet en parlamentarisk långsiktig inriktning där hela det politiska fältet är mer överens. Låt säga en polis- och rättsberedning. Det skulle motverka den kortsiktighet och populism som präglat styrningen av polisen och hela rättskedjan under lång tid. Det skulle hjälpa polisen, åklagarna, domstolarna, häkten och fängelser, frivården att klara sina uppdrag bättre.
– Sätt en nollvision mot nyrekrytering
Utmaningen med dödligt våld och utanförskapsområden är extremt svår att komma åt. En nollvision mot nyrekrytering av unga till kriminella gäng kan vända den långsiktiga utvecklingen. För att nå en sådan nollvision behöver polisen, socialtjänsten, skolan, förskolan, mödravården, Arbetsförmedlingen, företagen, frivilligorganisationerna med fler samlas och ta ansvar.
Detta är stora förändringar. Men i slutändan handlar det om humanism. Varje unge i Sverige har rätt till ett liv utan brott och våld.
Klas Friberg, medgrundare till Göteborgs Institut för Samhällsansvar, författare, före detta Säpochef och regionpolischef.