Var det någon som såg partiledardebatten i söndags? Var det någon mer som förvånades över hur klimatkrisen togs upp? Som vanligt var det en fråga bland alla andra. Som vanligt skulle alla frågor betas av: arbetslösheten, klimatet, skolan och kriminaliteten. I tur och ordning. En häpnadsväckande brist på prioriteringar!
Klimatkrisen beskrivs så här i den senaste rapporten från FN:s klimatpanel (augusti 2021) ”… läget för klimatet är akut och människan är ansvarig. Klimatpanelen konstaterar bland annat att vi riskerar att passera 1,5-gradersmålet inom 10-20 år och att klimatförändringarna måste behandlas som ett direkt hot mot livet på jorden. Enorma utsläppsminskningar krävs och det fort”.
Handlar om mer än el
I partiledardebatten i söndags handlade det nästan enbart om el. Om hur vi ska få tillräckligt för framtiden, att vi måste bejaka ny kärnkraftsteknik (det låter som att vi alla ska ha ett litet aggregat puttrande i trädgården), om att vi har överskott och exporterar men samtidigt har det trångt i överföringsledningarna så priset är för högt, inte minst i södra Sverige.
Inga oviktiga frågor i sig men ändå långt ifrån det allvar som krävs om vi vågar lyssna på vetenskapen och forskningen. Jag tror att vi är många som delar en uppriktig oro över klimatkrisen och som drivs av en uppriktig vilja att stoppa förlusten av biologisk mångfald, på ett socialt hållbart sätt som inkluderar alla. Jag tror också att vi är många som delar en växande frustration över att utvecklingen inte går nämnvärt framåt och att det nuvarande parlamentariska läget förlamar den politik som skulle kunna leda oss rätt.
I kompromissernas dimmor kan vi skönja en total omsvängning av den svenska säkerhetspolitiken, där en närmast paranoid beskrivning av det säkerhetspolitiska läget resulterar i en sällan skådad militär upprustning, utifrån den klassiska strategin att säkerhet ska byggas genom avskräckning, genom att vi ska vara rädda för varandra, trots att vi vet att nu om någonsin är det dags att inse att framtidens förhållningssätt måste vara att vi ska vara rädda om varandra. Byter vi inte militär säkerhet mot mänsklig säkerhet når vi inte heller planetär säkerhet.
Avgörande fråga
Det handlar om överlevnad. Tar vi klimatkrisen på allvar måste vi våga inse att det nu handlar om en överordnad existentiell fråga, som under kommande decennier måste vara helt styrande för all politik. Och då måste vi våga ställa oss frågan ”Vad gör vi?” Vilket initiativ är nödvändigt nu? Den nuvarande utformningen av politik och ekonomi förmår inte att i tid garantera den omställning som krävs. Marknaden är bra på mycket men den ger ingen röst åt naturen, ej heller åt framtida generationer.
Vad världen och varje nation nu behöver är mer av modigt ledarskap, djärva reformer och nytänkande
Vad världen och varje nation nu behöver är mer av modigt ledarskap, djärva reformer och nytänkande. Stora förändringar måste göras i finanssektorn, energiproduktionen, industrin, transporter och byggande samt i jord- och skogsbruket. Ekonomin kan inte längre primärt styras av kortsiktiga vinstintressen.
Våra svenska offentliga förvaltningar, på nationell och lokal nivå, måste organiseras om till ett mer långsiktigt, strategiskt agerande, med kompetens för ren katastrofhantering. Beslutsprocesser måste kortas, formella hinder för historiskt stora investeringar måste undanröjas och det finanspolitiska ramverket måste ändras.
De traditionella partierna förmår uppenbarligen inte att ta sig an denna globala och akuta framtidsfråga. Vi måste våga tänka nytt när vi står inför en problematik som inte låter sig reduceras till en höger-vänster-fråga. Vi behöver bygga nya allianser för att komma framåt. Det är det som är syftet med Klimatalliansen.
Vi måste våga både ställa och svara på de frågor som partiledardebatten inte gav några svar på.
Gudrun Schyman, aktiv i Klimatalliansen
William Grönlund, aktiv i Klimatalliansen