Stefan är lärare i SO, 57 år, med lång lärarerfarenhet. Så lång att han sett yrket drastiskt förändras ”från ett friskyrke till ett riskyrke”, som han själv uttrycker det. Hans skola har visserligen både en skolsköterska och en kurator men det märks inte, säger han. Kuratorn träffar sällan elever utan arbetar konsultativt mot lärarkåren. Det innebär att Stefan och hans kollegor anmäler när elever mår dåligt och får då handledning av kuratorn i hur de ska hantera elevärendet. Det sägs bli effektivare så.
Skolsköterskan har ”drop in-tid” för skolans elever endast en timme per vecka eftersom elevhälsan främst ska arbeta förebyggande. Akuta vårdinsatser får lärarna ta hand om. Stefan berättar om situationer där elever blött näsblod och svimmat – men ingen hjälp finns att få. Lärarna får istället avbryta lektionen för att ta hand om den vårdbehövande eleven.
- Vi har beordrats att ta med oss förbandslådor till våra lektioner så att vi är beredda om något händer, säger Stefan.
Linda foten
Han berättar om en situation där en elev stukade foten och hans lärarkollega fick lämna sin lektion för att linda om elevens fot i lärarrummet, trösta och ringa föräldrarna – medan klassen lämnades kvar i klassrummet utan tillsyn. Skolsköterskan i rummet intill hade inte tid.
-Det skapar en oerhörd stress, säger Stefan. Vi städar, är rastvakter, lånar ut läromedel, har kuratorerande samtal, är matvakter, plåstrar om sår, ger mediciner och sätter upp hyllor. Allt kringarbete har blivit lärarens. Jag tror inte folk förstår hur mycket vi jobbar. Två av mina kollegor har gått in i väggen det senaste året. En kollega ramlade ihop i klassrummet av stress och fick gå hem. Hennes vikarie, ny i yrket men legitimerad, säger att hon aldrig har jobbat så här mycket. Då har hon ändå varit chef på ett företag tidigare. Själv kommer jag aldrig att orka jobba till 70 fast jag älskar att undervisa. Det känns ledsamt.
Stefan är långt ifrån ensam om sin bild av ett läraryrke i kris. Vera är nyutexaminerad svensklärare på en friskola i en större stad i Mellansverige. Nu funderar hon på att sluta och utbilda sig till något annat. Skälet är arbetsbelastningen:
- Allt ingår tydligen i läraruppdraget, allt!
För en tid sedan fick Vera en elev med flera fysiska besvär, bland annat epilepsi och svår diabetes. När skolans elevassistent sades upp på grund av nedskärningar, föll vårdandet av eleven på Vera som elevens mentor.
Ibland behöver eleven även få en insulinspruta, vilken förvaras i lärarrummet
- Jag kan ju varken något om diabetes eller epilepsi! Och vi har ju en skolsköterska på skolan! Men när jag påtalade det för skolledningen sa de att ”egenvård”, som detta räknas som, inte ingick i en skolsköterskas uppdrag. Både skolsköterskan och personalen i matbespisningen har reglerade tjänster, de får inte göra mer än det som står i deras avtal. Jag som lärare har ingen reglerad tjänst. Så uppgiften landade i mitt knä.
Varje lunchrast måste Vera gå till matsalen för att möta upp eleven. Potatis, kött, sås, grönsaker ska vägas för sig. Sedan ska kolhydratsmängden räknas ihop enligt en tabell och blodsockernivån på eleven kontrolleras. Ibland behöver eleven även få en insulinspruta, vilken förvaras i lärarrummet. Då måste de gå dit så att hon kan ge eleven sprutan.
- Allt det här tar tid och vissa dagar hinner jag inte äta. Min rast krymper ihop så ibland tar jag med mig mat och äter samtidigt som jag väger och räknar elevens mat. Och då blir jag stressad av det. Herre Gud, tänk om jag räknar fel och eleven hamnar i koma på grund av mig! En gång saknades listan över kolhydratmängden. Jag fick panik och började googla efter svar. Bakom mig satt skolsköterskan och åt lunch men henne fick jag ju inte fråga. Det var inte såhär jag tänkte mig läraryrket.
Stefan och Veras situationer kan sägas vara extrema. Samtidigt vittnar lärare om alltfler ”kringuppgifter” som tränger in i läraryrket.
Luddigt uppdrag
Det är inte konstigt. Vi har i dag en elevhälsa som inte främst arbetar behandlande utan ska fungera ”hälsofrämjande och förebyggande”. Elevhälsans uppdrag är, enligt 24 skolkuratorer som skrev en debattartikel för GP Debatt tidigare i april att ”undanröja hinder för lärande bland annat genom att skapa en trygg, trivsam och neutral plats”. Ett uppdrag så luddigt att vad som helst – likväl som ingenting alls – skulle kunna ingå.
Förutom att lärare tvingas täcka upp för ett vagt formulerat uppdrag för elevhälsan sköljer nedskärningsvågorna in över svensk skola. I Sveriges lärares rapport ”Döden för svenska skolan” rapporterar 62 procent av lärarna om nedskärningar på deras skola under 2023/2024. I grundskolan, klass 4–6, är siffran 71 procent. Konsekvenserna blir större klasser, mer undervisning i lärartjänsterna, minskad resurspersonal och ännu mer att göra för lärare som Stefan och Vera när deras kollegor skärs bort för att rektorer ska få skolans budget i balans.
Och även om Tidöpartiernas förslag om att återreglera lärares undervisnings- och planeringstid är högst välkommet, kommer det – om det införs – leda till ökade kostnader. Regeringen har lovat att skjuta till en halv miljard till skolan i vårändringsbudgeten men det är bara en åttondel av vad Sveriges Lärare menar krävs och det är tillfälliga pengar för 2024, när det som fordras är ramhöjande resurser över tid.
Givet detta uppstår frågor:
Hur går förslaget om regleringar av lärartjänster ihop med de årliga effektiviseringskraven och nedskärningar inom offentlig sektor?
Var är de långsiktiga satsningarna som krävs?
Filippa Mannerheim, lärare
* Stefan och Vera heter egentligen något annat.