Från 1 juli ska grundskolelärares kunskapsbedömningar vara mer holistiska än tidigare. Denna ändring påverkar emellertid inte ett betygskriterium som har hamnat under ytan i skoldebatten: simkunnighetskravet i grundskolans idrottsundervisning. Det odynamiska kravet på uppvisad simkunnighet på 200 meter (varav 50 meter på rygg) för att erhålla slutbetyg E i nian bidrar till en svensk skola med ytterst ojämlika samhällsgeografiska förutsättningar.
Innan skolreformerna 2011 har simkunnighet aldrig varit ett obligatoriskt krav för att få godkänt i idrott. Kravet har medfört att det i dag inte spelar någon roll hur bra en elev är på fotboll eller redskap om vederbörande inte kan uppvisa simkunnighet för läraren. Samtidigt specificerar inte reglerna hur mycket undervisningstid eller pengar som ska avsättas för att skolan ska uppnå sin skyldighet att lära ut simkunnighet. I stället blir det upp till var kommun, skola, rektor och lärare att utforma en strategi som måste ta hänsyn till fundamentalt olika budgetar, tidsramar, geografiska avstånd och elevunderlag.
Olika förutsättningar
I en enkätstudie med 111 idrottslärare om hur de hanterar simkunnighetskravet framkommer att förutsättningarna skiljer sig fundamentalt från skola till skola, även inom samma regioner och kommuner. En skola belägen i en fjälldalgång har 9 mil enkel väg till närmaste simhall, vilket kräver att alla skolans elever samåker en hel dag för att ha tid och råd till någon simundervisning alls. En skola i en storstadskommun måste dela på en simhall med 38 andra skolor.
I slutändan står valet mellan om simkunnighetskravets rigiditet ska slopas, eller att kompensatoriska resurser ska skjutas till för de skolor med sämre förutsättningar att bedriva hållbar simundervisning.
Vissa lärare påpekar det absurda i att nyanlända som knappt har sett vatten tidigare eller varit med om vattenrelaterade trauman har samma krav som andra elever. Andra lärare och skolor har det väldigt bra ställt – simhallen kan ligga alldeles i närheten av skolbyggnaden, skolan har god ekonomi och färre fattiga elever med (eller utan) invandrarbakgrund, och kommunen subventionerar inträde och/eller transport till simhallen. Utifrån denna begränsade studie framstår det som att en oroväckande godtycklighet avgör huruvida en skola, område eller landsända kan uppfylla skolans plikt att lära barnen att simma.
Färre simhallar
Beslutet att göra uppvisad simkunnighet obligatorisk för att få godkänt i idrott tog inte tillräcklig hänsyn till den materiella verkligheten och ojämlika geografin för att ett sådant krav ska kunna implementeras likvärdigt. Man verkar inte heller ha tagit med i beräkningen att antalet simhallar sjunker successivt från 1960- och 70-talets glansdagar. Dessutom prognoseras kommunernas samlade nota på att renovera eller ersätta befintliga simhallar till att vara runt 40 miljarder kronor.
På ett tragiskt sätt verkar kravet invertera symboliken i det namnkunniga ”simborgarmärket”– en ordlek på ”simkunnighet och ”medborgare” för att understryka varje medborgares rättighet och skyldighet till att lära sig simma. Simkunnigheten verkar här snarare fungera som ett medborgarskapstest i stället för ett medborgarprivilegium, eftersom den som inte har tillräckliga betyg för att komma in på gymnasiet kommer ha betydligt sämre förutsättningar för att erhålla ett fullvärdigt socialt medborgarskap i dagens Sverige.
Även om studien är för otillräcklig för egna konkreta rekommendationer, bör simkunnighetens roll i skolan och i samhället i övrigt diskuteras på allvar, då det inte längre endast handlar om säkerhet på sjön utan nu också om socioekonomisk trygghet.
I enkätsvaren föreslår lärare tydligare riktlinjer ovanifrån, gratis simskolor, slopandet av kravet, separera det från slutbetyget, fastställande av tidsåtgång, fler idrottsmoment i vatten, fler/bättre simhallar och statligt stöd separerat från skolans och kommunens budget. I slutändan står valet mellan om simkunnighetskravets rigiditet ska slopas, eller att kompensatoriska resurser ska skjutas till för de skolor med sämre förutsättningar att bedriva hållbar simundervisning. För detta beslut krävs en mer holistisk förståelse för simkunnighetens förutsättningar och konsekvenser i dagens Sverige.
Vid mitten av 1900-talet tillsattes en folkbadkommitté som hade till uppgift att utreda möjligheterna att förbättra simkunnigheten och att ta fram lösningar till hur bättre badmöjligheter skulle kunna skapas. En liknande slags ”simborgarkommitté”, med representanter från lärarkåren, kommunen, badmästare, sim- och livräddningssällskap, byggherrar, forskare, ingenjörer och ungdomar skulle kunna genomlysa landets simundervisningsmöjligheter.
Erik Hansson, disputerad forskare i kulturgeografi
LÄS MER:Larmet: Poolboomen kan leda till fler drunknade barn
LÄS MER:Valhallabadet läcker vatten – bassäng måste tömmas
LÄS MER:Stor brist på simhallar i Göteborg – bara en byggd på över 40 år