Att det inte ska löna sig att begå brott är en självklarhet. Det faktum att brott stundom lönar sig är förstås stötande för den allmänna rättskänslan. Polisens arbete att ”go for the money” är därför angeläget. Enligt Tidöavtalet ska nya regler införas som syftar till att effektivisera detta arbete. Men detta, liksom alla rättsväsendets åtgärder, måste ske med respekt för grundläggande demokratiska rättsprinciper. Viktiga principer för rättsskipningen får inte överges. Ansvaret för att nå den rätta balansen mellan mål och medel åvilar regering och riksdag.
Tidöpartierna har tydligen enats om att utreda möjligheten att de som ingår i kriminella organisationer (vilka dessa nu är) ska omfattas av en särskild förverkandegrund med omvänd bevisbörda. Det betyder att dyra föremål och pengar som tillhör en såsom ”gängkriminell” (vad detta nu är) ansedd person eller dennes närstående ska kunna förverkas till staten om inte vederbörande kan göra sannolikt att egendomen förvärvats på lagligt sätt.
Starka reaktioner
Förslaget har på goda grunder väckt starka reaktioner. Skälet är att det är åklagaren som i brottmål bär bevisbördan för att ett brott har begåtts och av vem. Detta är en grundläggande rättsprincip i alla rättsstater. Denna kommer bland annat till uttryck i Europakonventionen. Den anklagade ska anses oskyldig till dess annat är bevisat. Den bakomliggande tanken är förstås att förhindra att oskyldiga döms för brott de inte har begått. Det ska vara ställt utom allt rimligt tvivel att den tilltalade begått gärningen för att kunna fällas till ansvar. Det finns dock vissa undantag från denna straffrättsligt allmänt vedertagna princip. Det handlar om förtalsbrott, tryckfrihetsbrott, jaktbrott och vissa trafikbrott. I nåd- och resningsmål har också bevisbördan lagts på den som söker nåd respektive resning.
Argumenten för att nu tillåta en omvänd bevisbörda och frångå de rättssäkerhetskrav som normalt uppställs i brottmål är huvudsakligen att förverkande inte anses utgöra något straff. Därför anser vissa att de vedertagna principerna kan åsidosättas. I Danmark, Nederländerna, Tyskland och Norge har bevisbördan lagts på den tilltalade i frågor som rör förverkande kopplat till grov ekonomisk brottslighet.
Och någon ändring av denna princip har tidigare inte ansetts lämplig, även om det för den hederlige medborgaren givetvis är stötande att dömda ekobrottslingar lever ett utsvävande liv med fina bilar och dyra klockor, samtidigt som de saknar uppgiven inkomst
Enligt svensk rätt är det åklagaren som har att styrka att det föreligger omständigheter som gör det möjligt att förverka egendom till staten. Detta har länge varit den svenska lagstiftarens hållning. Och någon ändring av denna princip har tidigare inte ansetts lämplig, även om det för den hederlige medborgaren givetvis är stötande att dömda ekobrottslingar lever ett utsvävande liv med fina bilar och dyra klockor, samtidigt som de saknar uppgiven inkomst.
Men, att införa omvänd bevisbörda vid förverkande till staten är, enligt min mening, från ett rättssäkerhetsperspektiv inte en godtagbar lösning. En sådan ordning strider mot principen att påföljden ska vara proportionerlig i förhållande till brottet. Det handlar nämligen inte om att förverka pengar eller andra tillgångar direkt kopplade till ett visst brott. Utan tillgångar ska kunna förverkas redan på den grunden att någon som bedöms vara gängkriminell eller dennes anhörig, inte kan förklara varifrån tillgångarna härrör. De svårigheter som redan ligger i att definiera vem som skall anses ”gängkriminell” är uppenbara.
Högst integritetskänsliga
Konsekvensen av att egendom konfiskeras på detta sätt kan vara väl så ingripande som en straffpåföljd. Ett förverkande är i detta hänseende att likställa med ett bötesbrott. Påföljden ska därför bedömas som ett straff. Av det skälet har den svenska lagstiftaren också valt att inte införa en presumtionsregel i samband med grov brottslighet. Människor som kan ha kommit över egendom på ett helt lagligt sätt men kan trots det komma att tvingas lämna upplysningar som är högst integritetskänsliga. Att försätta hederligt folk i sådan situation är högst olämpligt.
Det är därför inte, som den moderate riksdagsmannen Fredrik Kärrholm skriver på X varken ohederligt eller okunnigt att sammanblanda förverkande och straff. Det är tvärtom helt rätt. Det är därför bekymmersamt att riksdagsmannen inte tycks se hela problembilden, något som dock föga förvånar. Kärrholm har även i kriminalpolitiska frågor uppträtt som sprinter i Tidökapplöpningen för nedmontering av det svenska rättssamhället.
Anne Ramberg, advokat