Det finns ett nyväckt fackligt och politiskt intresse för kortare arbetstid, lite förbluffande i dessa dyrtider. Kanske gav hemarbetandet under pandemin nya impulser. I vården handlar det ofta om orimliga arbetskrav. Andra ser det som en trivselfråga, ett sätt att få ihop livspusslet vilket egentligen är absurt eftersom vi aldrig haft mer teknik för att spara tid än i dag.
Men allra först borde detta kopplas till vår verkliga ödesfråga: att vi i omställningen till hållbarhet inte bara kan utan bör jobba mindre. Vi får ju så mycket mer gjort per timme – en ofantlig tillväxt i produktivitet. Det verkliga framsteget är att knapphet har bytts mot överflöd. Inte för alla men för folkhushållet.
Men det tullar ohållbart på naturens resurser. Vi ser förtecknen men den verkliga krisen kommer när hettan tar över, vattnet sinar, skördarna uteblir och många miljoner människor måste röra sig i folkomflyttningar som skapar stora konflikter. Om det är vad som väntar – vad gör vi?
Öppnar gruvor
Ärligt talat nästan ingenting. Vi gnetar med enskildheter men öppnar samtidigt nya fabriker och gruvor och flygplatser och planerar för dubbelt så mycket el.
Det är ingen "omställning". Att "ställa om" kräver ett paradigmskifte. Uppgiften är inte längre att övervinna knappheten utan att hantera ett överskott på ett klokt sätt. Luckorna av fattigdom måste täckas men det gör vi inte genom att producera ännu mer.
För de som talar "ekonomiska" är knappheten fortfarande axeltappen som allt roterar kring. För dem – och deras följare i politiken och media – förblir människor giriga efter mer. Behoven är omättliga.
Tänker man så gäller det att använda alla resurser, effektivt. Jorden och skogen och vattenkraften ska komma till nytta. Framför allt ska människorna användas. De är arbetskraft och alla ska arbeta "full tid". Folk måste tubbas att arbeta. De unga och oskolade ska göras "anställningsbara". Något annat vore missbruk av resurser. Och man gör allt man kan för att kapitalet ska stanna här, eller lockas hit och "skapa arbete".
För effektiva
Och visst ska alla dra sitt strå till stacken. Att alla har ett jobb är viktigt för självkänslan och håller ihop samhället. Men som vi nu jobbar är vi för effektiva för vårt eget bästa: för många prylar, för mycket resor och för stora bostäder. Löner och konsumtion skenar. För en omställning värd namnet har jag tre radikala förslag, utöver att gneta vidare med sunda "hållbara" vanor:
Vi borde gå hem tidigare från jobbet. Förkorta arbetstiden. Inte i ett grandiost svep utan stegvis, i takt med ökande produktivitet, utan att sänka lönerna. Inte driva vidare i tillväxtfåran mot högre löner och större konsumtion utan förtöja oss i strömmen och ta vara på en ökad fritid. Det är den allra viktigaste omställning vi kan göra.
Vi ska dra nytta av tekniska framsteg men vara varsamma med hur de ökar produktiviteten. Avstå när det leder fel, till missbruk av människor, sämre djurhållning eller skador på naturen.
Men först måste vi ta bort skygglapparna: hållbarhetspusslet är olösligt om man hela tiden hittar på nya jobb och nya vägar att konsumera
Investera inte i nya fabriker eller gruvor som spottar ut ännu mer prylar från naturresurser som borde sparas. För att bli mer hållbara kommer vi att behöva bygga en del infrastruktur och underhålla det vi har. Men därutöver borde vi satsa på sådant som ger avkastning i form av glädje och skönhet och visdom. Och en återställd natur. De medeltida katedralbyggarna är en förebild – de gick inte med vinst.
Låter detta helgalet? Quixotiskt? Min poäng är att vi måste bryta oss ur effektivitetsfällan och knapphetstänkandet. Tankar man också kan hämta från J. M. Keynes. I Sverige till exempel från Ernst Wigforss, högermannen Staffan Burenstam Linder eller fritänkaren Gunnar Adler Karlsson.
Och jag skissar i grova termer. Här finns inte plats att diskutera hur en omställning kan bli rättvis med dagens enorma ekonomiska klyftor. Att ställa om kräver också att vi omförhandlar pensionssystemet och förmår betala för välfärden. Men först måste vi ta bort skygglapparna: hållbarhetspusslet är olösligt om man hela tiden hittar på nya jobb och nya vägar att konsumera.
Hellre arbeta mindre
Arbetet har blivit dubbelt så effektivt sedan vi införde 40-timmarsveckan för 50 år sedan. Samtidigt ökar både vantrivseln i samhället och den psykiska ohälsan lavinartat. Jobben vi hittar på är ofta meningslösa "bullshit jobs". Det är slående att i enkäter säger de flesta att de hellre skulle arbeta mindre än lyfta högre lön. De materiella behoven är alltså inte omättliga.
Så har opinionen sett ut sedan 1950-talet och tidigare lyssnade facket och staten på den. Nu behövs kortare arbetstid om vi ska "rädda världen". Det är ett erbjudande du inte kan vägra. Och varför skulle du det?
Christer Sanne, docent emeritus i samhällsplanering