Nästan ingen vill prata om de barn och ungdomar som under slavliknande förhållanden utan skyddsutrustning, i livsfarliga gruvgångar, med sina kroppar täckta av giftiga kemikalier, gräver upp den kobolt som världsmarknaden kräver.
Vi är i Sverige överens om att gradvis fasa ut fossila bränslen i transportsektorn, men vi är inte överens om tidsplanen. Vi i Sverigedemokraterna anser att man måste kunna hantera de värdekonflikter som uppstår, medan andra – i sin förmenta godhet – väljer att bortse från det enorma lidande som detta kan bidra till.
En mycket hög andel av världens kobolt, som med nuvarande teknik är en eftertraktad komponent i eldrivna bilars batterier, kommer från den Demokratiska republiken Kongo. Uppskattningarna varierar men det kan vara så mycket som två tredjedelar av hela världens produktion.
Pojkar som lemlästats
Det rör sig dessutom om en så kallad ”failed state”, där makten utgår från kriminella element och den korrumperade armén, liksom de utländska bolag som framgångsrikt mutat den kongolesiska regeringen. Den förre presidenten sålde ut en stor andel av landets gruvor till Kina, som i dag dominerar marknaden för kobolt.
Författaren Siddharth Kara har rest in i Kongo vid ett flertal tillfällen och kartlagt denna verksamhet, vilket skildras i hans bok ”Cobalt Red”. Gång på gång träffar han unga pojkar som lemlästats i de trånga tunnlarna, där de har grävt ut kobolt med bara händerna. Dödsolyckor är vanliga. Och det finns inga fungerande kontrollmekanismer som förhindrar att illegal kobolt hamnar på världsmarknaden.
Detta borde stämma till eftertanke, givet att många verkar vilja elektrifiera transportsektorn på kortast möjliga tid. Kobolt till en enda eldriven bil kräver bland annat 15 ton koboltmalm, varav åtminstone en andel lär ha grävts fram av ungdomar i ett laglöst land.
Elektrifiering till vilket pris som helst innebär en brutal exploatering av ett av världens allra fattigaste folk
Man ska se nyanserna i detta. Självklart ser vi alla fram emot att man tar fram alternativa tekniker som inte kräver denna metall och man kan också eftersträva att en högre andel än idag återvinns. Men där är vi inte i dag. De batterifabriker som planeras i Sverige kommer att mångdubbla vår import av kobolt, alternativa tekniker är ur ett svenskt perspektiv på forskningsstadiet.
Vi bör ha detta perspektiv med oss. Elektrifiering till vilket pris som helst innebär en brutal exploatering av ett av världens allra fattigaste folk. Men vi har också ett synnerligen starkt argument att verka för brytning av kobolt i Sverige där vi med politisk vilja skulle kunna bli självförsörjande för den industri som nu växer fram.
När Miljöpartiet, som står för en snabb elektrifiering samtidigt är motsträviga till brytning av kobolt och andra viktiga mineraler i Sverige, är det ett ställningstagande för den ondska vi ser i Kongo.
Josef Fransson (SD) Näringsutskottet
Jessica Stegrud (SD) Näringsutskottet
Eric Palmqvist (SD) Näringsutskottet