Norska Helsedirektoratet har gått ut med rekommendationen att yngre barn inte ska ha någon skärmtid alls och att stillasittande skärmtid bör begränsas för alla barn och unga. En genomgång av deras källmaterial visar dock att de har lika lite på fötterna som WHO hade när de 2019 gick ut med liknande rekommendationer. WHO fick allvarlig kritik från forskarhåll, bland annat för att råden inte hade något som helst stöd i forskning.
Många vuxna oroar sig för barns skärmanvändning. En del av denna oro är befogad, men en stor del är onödig och överdriven och hjälper inte barn och unga att få det bättre. Därför har myndigheter och andra organisationer med hög trovärdighet ett särskilt ansvar att kommunicera sådant som har stöd i forskning och inte i tyckande. När det kommer till skärmtid har varken WHO eller Helsedirektoratet tagit detta ansvar.
Bekvämt argument
Helsedirektoratet skriver att det är för tidigt att säga något om hur skärmar påverkar barn. Det är ett bekvämt argument eftersom påståendet inte behöver inte beläggas, samtidigt som det antyder att sådan påverkan kan komma att visa sig senare. De skriver också att den så kallade försiktighetsprincipen bör iakttas tills vi vet konsekvenserna. Försiktighetsprincipen är dock en policy för att exempelvis kemikalier inte får säljas förrän tillverkaren visat att de inte är skadliga. En sådan princip går inte att applicera rakt av på något som barns användning av samtida medier. Det vore inte etiskt försvarbart att låta vissa barn få tillgång till skärmar och andra inte, när vi vet att de kommer att behöva använda skärmar i sin utbildning och yrkesliv.
Det finns nämligen redan forskning som pekar på många fördelar men också på risker och tänkbara motstrategier. Exempelvis vet vi att barn som är vana nätanvändare generellt är tryggare på nätet än andra. De har lättare att genomskåda reklam, bluffmakare och andra risker och de har fler strategier för att anmäla och söka hjälp. Det viktigaste är kanske ändå att barn och unga som använt nätet mycket utvecklar en förståelse för denna miljö och kan oftare se att det inte är deras fel om de blivit utsatta för något. Det här är inga konstigheter egentligen. Exakt så här fungerar det mesta i barns och ungas liv; den som är van kan som regel hantera baksidorna bättre och har därmed lättare att få ut det positiva.
Just därför är det en förrädisk text som skickligt döljer det bakomliggande antagandet att skärmar är farliga och att skärmanvändning går att ringa in som en särskild sorts aktivitet
Helsedirektoratets text är inte alarmistisk på det sätt som vi ofta ser i media. De målar inte upp en dystopi utan pekar också på det positiva med skärmar. Just därför är det en förrädisk text som skickligt döljer det bakomliggande antagandet att skärmar är farliga och att skärmanvändning går att ringa in som en särskild sorts aktivitet. När de skriver att barn behöver ha balans mellan skärmtid och annan tid tar de inte hänsyn till alla de viktiga aktiviteter som ryms i ordet skärmtid. De tänker inte på barnet vars förälder finns geografiskt långt borta och där skärmen är enda sättet att hålla kontakt och lära sig hur den vuxna ser ut och låter. I rekommendationerna finns inte heller plats för det barn som behöver mycket avskildhet och lugn men fortfarande har rätt att få lära sig och utvecklas. I de råd som även WHO ger ryms bara ett fåtal barn, någon sorts norm. Övriga är hänvisade till att deras vuxna har modet att stå emot råden och söka information på egen hand.
Utveckla strategier
Det finns utan tvekan risker med skärmar, både fysiska och psykiska. Att förbjuda skärmar är dock inte att ta ansvar för barnen, tvärtom. Det ansvarsfulla är att så tidigt som möjligt tillsammans med barn utforska skärmar och allt som de för med sig. Det ger barn chansen att tillsammans med trygga vuxna utveckla strategier för säker och positiv skärmanvändning. Det kan lära dem att undvika risker i den miljö där de ändå kommer att befinna sig.
Vi är många som har låtit våra barn cykla långt innan de var färdiga för trafiken. Vi har sprungit bredvid, tröstat, satt på plåster, uppmuntrat och berömt. I takt med barnets motoriska och kognitiva utveckling har vi gradvis släppt taget för att finnas i bakgrunden när vi behövs. Det är just den systematiska processen vi måste överföra till barns skärmtid. Det är vuxnas ansvar att hjälpa barn utveckla ett sunt förhållningssätt till skärmar. I det ansvaret ingår att begränsa användningen om den på olika sätt inte är bra för barnet. En sådan begränsning måste med nödvändighet utgå från barnets unika situation, precis som annat man gör för sitt barn. Den kan inte tillåtas bli styrd av generella råd som inte är förankrade i forskning.
Elza Dunkels, Docent i pedagogiskt arbete och författare