Klimatkrisen är på riktigt. Fler bränder, svårare torka och stigande havsnivåer är alla signaler om att världens användande av fossil energi måste hejdas. Den andra sidan av myntet är att vår civilisation under mer än ett århundrade har skapat ett osunt beroende av kol, olja och fossil gas.
Motivationen att vända denna utveckling borde därför vara stark. Standardsvaret är – som så många gånger förr – att expandera sig ur krisen och se till att en stark ekonomi och tekniska framsteg resulterar i en snabb omställning till icke-fossil energi. I Sverige ”bråkas” det om tyngdpunkten ska vara vindkraft eller kärnkraft, men om de grundläggande förutsättningarna råder en öronbedövande tystnad.
Att skåda in i framtiden är alltid vanskligt, men för att ha en stabil grund att stå på är backspegeln ovärderlig. Med nödvändighet får man acceptera något eller några års eftersläpning, men i gengäld är det rensat från löften som aldrig infriades och teknik som inte höll måttet. Jag väljer tre utsiktspunkter för att observera vår situation.
De fossila energikällorna är potenta. År 2021 utgjordes den globala energimixen av 83 procent fossila bränslen, 7 procent vattenkraft, 4 procent kärnkraft, medan sol- och vindenergi tillsammans stod för 5 procent. Dessa besvärande siffror har sin förklaring i att de fossila källorna har så goda egenskaper som bränslen och bärare av energi.
Kolet är dominerande för att generera elektricitet och något som krävs för världens stålproduktion, den fossila gasen nyttjas för bland annat uppvärmning och, inte minst, för att producera konstgödsel. Oljan är bränslenas okrönte konung, flytande vi normal temperatur och tryck är den oslagbar för allt som ska röra sig såsom bilar, fartyg och flyg. Rörelsen är i sin tur ett måste inom viktiga områden som jordbruk, fiske och gruvnäring. För att inte nämna plaster, färger, asfalt och tusentals andra petroleumprodukter som vårt moderna samhälle funnit så användbara.
Fossilfri energi kan under rätta förutsättningar vara konkurrenskraftig alternativ för elproduktion, men då bara runt en fjärdedel av världens energi distribueras i form av elektricitet är de inte svaret på dilemmat att, på kort tid och till en hanterbar kostnad, slippa ur det fossila järngreppet.
De fossila källorna har passerat sina ”bäst före-datum”. Alltsedan kolet, oljan och den fossila gasen upptäcktes för över hundra år sedan har utvinningen, med smärre andhämtningspauser, pekat stadigt uppåt. Då det handlar om naturresurser som finns i en begränsad – men inte tillfullo känd – mängd är det en trivial sanning att utvinningen vid någon tidpunkt måste nå en topp och därefter avta. Något som för oljans del är känt som ”peak oil”.
Sedan industrialismens genombrott har vår civilisation vilat på en stadigt ökande tillgång till de fossila bränslena
Den, till dags dato, maximala oljeproduktionen inträffade i november 2018. Men det väsentliga är inte om toppen dateras 2018, 2025 eller 2030. Tecknen är otvetydiga på att det kommer att ske i närtid.
Att datumet närmar sig då utvinningen av fossila bränslen inte längre förmår öka, får inte förväxlas med att de skulle vara på väg att ta slut och det utgör ingen ursäkt att blåsa faran över för den globala uppvärmningen. Faran ligger i en annan riktning.
Ekonomisk tillväxt och ökande energibehov går hand i hand. Om man i ett diagram ritar upp hur den globala ekonomiska tillväxten har varierat mellan låg- och högkonjunktur och om man gör samma sak för den årliga förändringen hos världens energiförbrukning visar det sig att de två kurvorna följer varandra likt två siamesiska tvillingar.
Den viktiga observationen är att det är förändringen hos energiförbrukning respektive BNP (det vill säga ekonomisk tillväxt) som samvarierar. Den dag som kurvan över världens oljeproduktion ändrar karaktär och i stället för att vara riktad uppåt vänder nedåt är sannolikheten därför stor att BNP genomgår samma förvandling och att negativ ekonomisk tillväxt blir det nya normala.
Sammanfattningsvis: sedan industrialismens genombrott har vår civilisation vilat på en stadigt ökande tillgång till de fossila bränslena, en era som nu lider mot sitt slut. Även om det finns en stark önskan att fossilfria alternativ ska axla deras roll är den bistra sanningen att de saknar förmågan att driva våra komplexa samhällen. Som lök på laxen är en trolig konsekvens att den ekonomiska tillväxten kommer att ersättas av nedväxt.
Även om det är lockande att gasa på med storstilade satsningar och en tro på ständig tillväxt, talar allt för att inbromsningen är oundviklig. Det enda ansvarsfulla är att agera proaktivt och redan i dag flytta foten till bromspedalen.
Stellan Tengroth, civilingenjör och författare.
LÄS MER:Höga svenska dieselpriser räddar inte klimatet
LÄS MER:SD-ilskan efter regeringens vindbesked: Hotar avtalet
LÄS MER:12 år efter kärnkraftsolyckan – Japan släpper ut radioaktivt spillvatten i havet