Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Den socialdemokratiska regeringen måste inse att situationen i världen – skenande matpriser, hungersnöd på Afrikas Horn, förtrycket i Myanmar, katastrofen i Afghanistan, klimatkrisen – gör det omöjligt att låta biståndet betala för det nödvändiga mottagandet av flyktingar från Ukraina, skriver debattörerna. På bilden: En mamma i Tigray, Etiopien, håller sin 22 månader gamla, undernärda son som bara väger drygt sex kilo. Bild: Ben Curtis
Den socialdemokratiska regeringen måste inse att situationen i världen – skenande matpriser, hungersnöd på Afrikas Horn, förtrycket i Myanmar, katastrofen i Afghanistan, klimatkrisen – gör det omöjligt att låta biståndet betala för det nödvändiga mottagandet av flyktingar från Ukraina, skriver debattörerna. På bilden: En mamma i Tigray, Etiopien, håller sin 22 månader gamla, undernärda son som bara väger drygt sex kilo. Bild: Ben Curtis

Oacceptabelt att använda biståndet till flyktingmottagandet

Kriget i Ukraina sänder svallvågor långt utanför Europas gränser. Matpriserna har ökat dramatiskt och FN varnar för att upp till 30 miljoner fler människor kommer att lida av akut hungersnöd före sommaren. Samtidigt tar regeringen från det svenska biståndet, som ska gå till världens allra fattigaste, för att finansiera flyktingmottagandet. Det är oacceptabelt, skriver bland andra Erik Lysén, chef för Act Svenska kyrkan.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Den socialdemokratiska regeringen måste inse att situationen i världen – skenande matpriser, hungersnöd på Afrikas Horn, förtrycket i Myanmar, katastrofen i Afghanistan, klimatkrisen – gör det omöjligt att låta biståndet betala för det nödvändiga mottagandet av flyktingar från Ukraina. Biståndsministern behöver stå upp för sitt uppdrag.

Kriget i Ukraina sänder svallvågor långt utanför Europas gränser. Redan nu har matpriserna ökat dramatiskt och FN:s livsmedelsprogram varnar för att upp till 30 miljoner fler människor kommer att lida av akut hungersnöd före sommaren – och det i ett läge där världens låginkomstländer fortfarande kämpar med coronapandemin och dess effekter. Att då som migrationsminister Anders Ygeman och biståndsminister Matilda Ernkrans argumentera för att det är världens allra fattigaste som ska betala priset för det svenska flyktingmottagandet är oacceptabelt.

Dras från biståndet

Under en presskonferens på torsdagen meddelade regeringen att kostnaderna för flyktingmottagandet kommer att tas i huvudsak från biståndet och aviserade att 9,8 miljarder kommer att dras från biståndet i vårbudgeten, som presenteras den 14 april.

Migrationsministern har redan tidigare argumenterat för att biståndet – i strid med internationella regelverk om vad bistånd får användas till – kan användas som påtryckningsmedel för att skicka tillbaka människor som har nekats asyl, vilket vi kraftfullt har reagerat emot.

Låt oss, innan vi går vidare, klargöra att vi välkomnar att Sverige tar emot de som flyr från krigets Ukraina. Vi menar dock att Sverige inte bör ställa utsatta människor mot varandra. Särskilt som finansministern så sent som i förra veckan gick ut i Dagens Industri och pratade om Sveriges starka ekonomi.

Stå upp för sitt uppdrag

Det vi nu frågar oss är vem som värnar om biståndet? Biståndsminister Matilda Ernkrans behöver stå upp för sitt uppdrag, att företräda fattiga människors intressen och lyssna på de varningar som kommer – både från David Beasley, som nyligen tog emot Nobels fredpris för arbetet inom FN:s livsmedelsprogram, och från bistånds- och miljöorganisationer. Vi som i decennier har arbetat för just de värden som det svenska biståndet säger sig värna – att förbättra livssituationen för människor som lever i fattigdom och förtryck och att bidra till en hållbar utveckling.

I stället har vi en biståndsminister som krånglar in sig i tekniska formuleringar om flexibilitet och möjligheter som de facto innebär att världens fattigaste får betala för det svenska flyktingmottagandet – samtidigt som hon upprepar att vi är världsmästare på bistånd.

Om Sverige även fortsättningsvis ska ses som ett föregångsland inom biståndet måste vi vara beredda att leda – inte genom att kreativt försöka kringgå biståndets huvudsyfte

Den här debatten är inte ny. Men att OECD-DAC:s regler – under vissa former – tillåter att man får räkna flyktingkostnader i mottagarländerna som bistånd innebär inte att man måste räkna på det sättet. Att låta många miljarder av de svenska biståndspengarna gå till insatser inom Sveriges gränser och samtidigt hävda att man är bäst i världen på bistånd, som Matilda Ernkrans gjorde i Ekot förra måndagen, är magstarkt.

Om Sverige även fortsättningsvis ska ses som ett föregångsland inom biståndet måste vi vara beredda att leda – inte genom att kreativt försöka kringgå biståndets huvudsyfte, utan genom att ta täten i arbetet för en bättre och säkrare värld.

Erik Lysén, chef för Act Svenska kyrkan

Louise Lindfors, generalsekreterare Afrikagrupperna

Lena Ingelstam, generalsekreterare Diakonia

Anna Stenvinkel, generalsekreterare ForumCiv

Martin Nihlgård, generalsekreterare IM

Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Kvinna till kvinna

Jesper Hansén, generalsekreterare MyRight

Mariann Eriksson, generalsekreterare Plan International Sverige

Niclas Lindgren, direktor PMU

Helena Thybell, generalsekreterare Rädda Barnen

Andreas Stefansson, generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén

Annelie Börjesson, ordförande Svenska FN-förbundet

Charlotta Norrby, generalsekreterare Svenska Missionsrådet

Anna Tibblin, generalsekreterare We Effect och Vi-skogen