Nya asylregler skickar barn i utanförskap

Det vi tror att vi sparar in i dag på skärpta regler för ensamkommande barn kommer vi att få betala tillbaka tusenfalt. Under tiden står de allra flesta av oss tysta bredvid och tittar på, skriver Matilda Brinck-Larsen, Social resursförvaltning.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

De barn som kommer ensamma till Sverige och Göteborg i dag mår inte sämre än barnen som kom 2010. Förlusterna är desamma, erfarenheterna likaså. Barnen flyr för att deras föräldrar bestämt så. För att alternativet att vara kvar är farligare än själva flykten. Ingen förälder släpper iväg sina barn över ett hav om inte till och med ovissheten känns säkrare än att behålla barnet hos sig. I dag är det första stranden, om du når fram, som blir din tillflyktsort, gränserna är stängda. Villkoren är usla, som en återvändsgränd utan en väg tillbaka.

I vårt Göteborg tog vi under 2015 emot många ungar, fler än något annat år. Vi gjorde det med stolthet. För att vi kunde, för att vi visste vad vi skulle göra och hur vi skulle göra det. För många av oss var det självklart att vara en del av det arbetet. I det investerar vi allt det vi önskat och förväntat oss av andra vuxna, om det var vi som satt något av våra barn i en båt för att hen till sist skulle hamna inom ramen för ett främmande lands förlängda föräldraskap och ansvar.

ANNONS

Vi har sett det som en ära, fram tills nu. Vi har känt att mottagandet varit en del av Sveriges ideologi, särskilt i mottagandet av de barn som kommer ensamma. Staten har lagt ansvaret på kommunerna och bedrivit ett systematiskt självständighetsarbete runt de här ungarna, tillsammans med socialtjänsten, för att rusta dem att klara sig inom ramen för den norm som präglar vårt samhälle. Den norm de behöver lära sig för att inkluderas i den välfärd som är vår.

Politikerna har abdikerat

2015 pressade vi oss själva, här i Göteborg. Vi klev ur bekvämlighetszonen och var tvungna att hitta nya lösningar för att kunna tillgodose de uppkomna behoven. Tillsammans med bland andra ideella organisationer löste vi plats för varje enskilt barn. Inte som vi brukat göra det, inte som vi varit vana vid, inte lika förberedande, tryggt och stabilt, men vi gjorde det. Och nu, i september ett år senare, vill vi påstå att vi upprätthåller samma kvalitet som vi alltid gjort fast i större volym än tidigare. I samtliga verksamheter, med nyanser så klart. Dessvärre har Sveriges regering likväl Göteborgs politiker abdikerat.

Den nya lagen som gäller i tre år ändrar förutsättningarna för barnen som kommer hit. Tillfälliga uppehållstillstånd, svårigheter kring återförening och beslutet att systematisera flytten av de barn som fyller 18 till våra anläggningsboenden är några exempel på saker som försvårar en redan svår process. Själva asylprocessen har blivit mer långdragen och innefattar dessutom åldersbedömningar, utförda av enskilda handläggare på Migrationsverket, som saknar vetenskaplig grund.

ANNONS

Barnen mår allt sämre

Det försämrade mottagandet gör att barnen som kommer hit ensamma mår sämre och har ett ökat behov av vård och omsorg runt omkring sig. Samtidigt har man beslutat att sänka ersättningsnivån för mottagandet och revidera verksamheter från HVB till stödboende i den mån det går. I klartext ger man alltså mindre stöd åt barn i mer utsatta och pressade situationer. Glappet mellan politiken och verkligheten är större än någonsin.

Besluten saknar verklighetsanknytning. Att placera barn som är 14 år med ungdomar upp till 21 år behöver i sig inte vara ett problem. Om det är ett av argumenten. Vi vill påstå att där problem uppstår handlar det oftast om dålig organisation, bristfällig bemanning och människor utan kompetens och ledaregenskaper på plats i ungdomsledarroller. Och om barn som redan i utgångsläget befinner sig i en mycket utsatt situation.

Lösningen är uppenbar

Lösningen är uppenbar: Vi behöver bedriva verksamheter som möter behov oavsett ålder. För barn som vuxen i en onormal livssituation vilket en asylprocess är. Ålder definierar inte behovet av stöd, där och då. Att flytta ut en blivande 18-åring till ett anläggningsboende för vuxna, som är van med stöd från såväl boendepersonal som god man och socialtjänst som skyddsnät, är som att diskvalificera direkt till ett, i värsta fall livslångt, utanförskap. Något som i förlängningen innebär ett ökat hot mot vår välfärd.

ANNONS

Placeringsenheten på Migrationsverket tar inte heller hänsyn till någon form av närhetsprincip. En placering i närheten av det ställe där barnet etablerat kontakt med skola samhälle och en eventuell fritid, där barnet från början vistats och har sina vänner, alla viktiga skyddsfaktorer, vore av uppenbara skäl önskvärd. I dag kan ungdomarna i stället bli placerade på anläggningar i en helt annan del av Sverige än där de först börjat slå rot, helt utan stöd. Anläggningsboendena ombesörjer dessutom i dag inte mer än ett generellt stöd, ungdomarna förväntas själva lokalisera och ombesörja kontakt med skola och de förväntas också skapa egna sociala sammanhang. Samordningen är obefintlig och barnperspektivet tycks helt förlorat.

Verkar ha gått prestige i saken

Några av oss har i förekommande fall gett initierade förslag på alternativa lösningar, men det verkar ha gått prestige i saken och hållbara, rationella lösningar byts snabbt ut mot kortsiktiga, utan vare sig logik eller substans. Någon samordning kring de försämrade villkoren för barnen som blir 18 finns inte, trots att riskerna för såväl barnen, som vårt samhälle, är uppenbara.

Vi kan så mycket bättre än så här.

Lek med tanken

Lek med tanken att besluten kvarstår, men att vi samordnar, så att ungarna får bo kvar i närheten av den lilla trygghet de hunnit skapa sedan de kom till oss.

ANNONS

Lek med tanken att vi skapar särskilda avdelningar för 18-21 åringar med utökat stöd på anläggningsboendena. Avdelningar där vi kan upprätta normer för ett så drägligt liv som möjligt i en asylprocess. Där vi kan hjälpa dem att fullfölja den skolgång de påbörjat, och att hitta den viktiga balansen mellan att bo, gå i skolan och ha en meningsfull fritid. Där vi kan hjälpa dessa ungdomar att förhålla sig till att vara i väntan och att invänta besked om ifall de skall få stanna eller inte genom att sätta upp mål för sitt liv oavsett, att utveckla sin personlighet, att hitta nya verktyg för att hantera kriser och lära sig att leva med ovisshet, förluster och tunga erfarenheter.

Lek med tanken.

Det vi tror att vi sparar in idag, kommer vi att få betala tillbaka tusenfalt, och då pratar vi inte ens i termen pengar. Guldet är på väg att bli sand. Och de allra flesta av oss står tysta bredvid och tittar på.

Matilda Brinck-Larsen

Sofia Palmqvist

Anders Boklund

Ljiljana Hadrovic Bukera

Mattias Borg

Saeid Amini Teres

Ellen Agernäs

Karin Mertala

Miriam Friedlander

ANNONS

Enheten för Boende för ensamkommande ungdomar, Social resursförvaltning

ANNONS