När jag blev gravid 2022 trodde jag aldrig att jag skulle föda mitt barn nästa fyra månader för tidigt. När vattnet gick i graviditetsvecka 24 flögs jag med helikopter till Göteborg. Som förstföderska förlöstes jag med akut kejsarsnitt två timmar efter landning, en liten pojke med en vikt på 600 gram, ett smörpaket. Med ett så litet barn kommer risken att det lilla livet aldrig får följa med hem, en kamp mellan liv och död medan vi föräldrar bara kan stå och se på.
Vår son behövde dock inte kriga själv för vid hans sida stod eldsjälar, personalen på neonatal. På nära håll har jag sett er jobba, alltid med barnens, kollegors och föräldrars bästa i åtanke, men sällan med en tanke på er själva. För er måste allt bara fungera.
Med er insats såg ni inte bara till att vårt barn fick ett liv, utan ett liv värt att leva. Ni tryggade honom när vi inte kunde, höll hans hand för tröst och visade närhet för att lugna. Dessutom vägledde ni oss nyblivna föräldrar genom den mest traumatiska tiden i våra liv.
Jag läser om stora nedskärningar och blir rädd. Rädd för alla mammor som kanske inte får ta med sig sitt barn hem för att till slut tog ni slut. Rädd att era eldiga själar ska slockna när ni långsamt kvävs av nedskärningar.
Jag har sett extraarbetande pensionärer med pension från annat land, riskera att inte få pensionsutbetalningar eftersom de varit villkorade med ett maximalt antal arbetade timmar. Jag har sett kvarstannande personal som har längtat hem efter sina egna barn och unga som vill ha en endaste kväll med sin kära.
Men ingen av er har någonsin tvekat över att ta hand om mitt barn först. Nu är jag gravid igen. Vår 600 grams bebis har blivit 8 kg tung och ska bli storebror, tack vare er. Jag har ungefär 90 gånger så hög risk att föda tidigt igen, nu undrar jag om det var rätt beslut att ta den risken. För vad gör jag om ni på neonatal och förlossningen inte finns där om jag behöver er? Jag hoppas att de ansvariga för nedskärningarna öppnar sina ögon och inser att ni redan går på knäna. Att de kan se det jag sett. Att allt inte är siffror och budget.
Jag tror vi kan vara överens om att de resurser och förutsättningar man ger sin personal återspeglas i arbetet. Vilket får mig att undra hur mycket mitt barns liv är värt? Och hur mycket är alla andra neo-barns liv värda? Är de värda ett liv som enbart försöker räddas eller ett liv som också är värt att leva?
Jag för mitt barns och mitt ofödda barns talan. När både personal och vårdtagare skriker efter hjälp, är det dags att börja lyssna!
Linnea Åsberg