Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Andra säger att ”Vi borde fira livet istället ” ,”De döda bryr sig inte om att någon åker pulka på deras gravar” och ”Vi i Sverige har en sådan stel inställning till döden”. Jag tycker tvärtom att det är ni som resonerar så som har en konstig inställning till döden. Ni verkar paniskt rädda för sorg, saknad och den typen av tunga känslor. Varför kan vi andra inte få vara ledsna? skriver debattören. Bild: Pedersen, Terje
Andra säger att ”Vi borde fira livet istället ” ,”De döda bryr sig inte om att någon åker pulka på deras gravar” och ”Vi i Sverige har en sådan stel inställning till döden”. Jag tycker tvärtom att det är ni som resonerar så som har en konstig inställning till döden. Ni verkar paniskt rädda för sorg, saknad och den typen av tunga känslor. Varför kan vi andra inte få vara ledsna? skriver debattören. Bild: Pedersen, Terje

Nej, åk inte pulka på min pappas grav - jag sörjer där

Det rasar en debatt om huruvida man ska få åka pulka och låta barn leka på kyrkogårdar. När kritik har riktats mot föräldrar har försvarstalen varit osedvanligt okänsliga: ”Vi borde fira livet istället” och ”de döda bryr sig inte om att barn åker pulka på deras gravar”. Men så känner inte vi som sörjer, vi bryr oss. Visa lite respekt och låt oss få besöka våra anhöriga lugn och ro, skriver Elisabet Wahl, frilansskribent.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Jag är en av dem som har en anhörig på Skogskyrkogården i södra Stockholm. Min pappa vilar där sedan några år tillbaka. Det ska sägas direkt: det här är en speciell kyrkogård. Den är enorm. Det går en busslinje igenom. Det finns ett fik. Det finns mängder med stora gröna öppna ytor. Därför kan jag förstå att den inte känns som en vanlig kyrkogård som har tätt mellan gravstenar och en stor kyrka precis bredvid. Men likväl ligger det många älskade personer begravda där. Vi är många som gråtit många tårar där.

Betydelsen har försvunnit

Någonstans i den här pulkadebatten verkar själva betydelsen av kyrkogården ha försvunnit. Det är inte bara en plats där äldre personer är begravda. Som saknas, men som ändå levt ett helt liv och som man därför minns med vemod och glädje.

En kyrkogård innehåller också de djupaste av sorger. Det ligger barn där, tonåringar, unga makar som ryckts bort mitt i livet. Dödsfall som kan vara folks värsta trauman. Och även om min sorg antagligen är lättare att bära än den som kommer efter man förlorat ett litet barn, är Skogskyrkogården också för mig en plats där jag kan minnas min pappa och släppa fram min saknad. Jag tror många med mig går till våra anhörigas gravar för att tänka, för att finna stillhet och ro i en stressig vardag.

Man vill nog egentligen inte göra någon illa, men är samtidigt totalt oförstående att allt som är möjligt faktiskt inte är lämpligt eller rimligt.

Alla ser inte Skogskyrkogården på det sättet. Man ser en härlig pulkabacke på en vacker plats utan trafik i närheten. Förståeligt på ett sätt, men det är inte så att det saknas grönområden eller pulkabackar i närheten. I de intervjuer som gjorts har det framkommit en nästan obehaglig oförmåga att sätta sig in i andras känslor. Man vill nog egentligen inte göra någon illa, men är samtidigt totalt oförstående att allt som är möjligt faktiskt inte är lämpligt eller rimligt.

Andra säger att ”Vi borde fira livet istället ” ,”De döda bryr sig inte om att någon åker pulka på deras gravar” och ”Vi i Sverige har en sådan stel inställning till döden”. Jag tycker tvärtom att det är ni som resonerar så som har en konstig inställning till döden. Ni verkar paniskt rädda för sorg, saknad och den typen av tunga känslor. Varför kan vi andra inte få vara ledsna? Få sörja? Även om vi älskar livet i övrigt? De känslorna måste beredas rum även i en storstad och även om det innebär att andra aktiviteter måste flyttas.

Andra platser att fira på

Dessutom: det finns väl andra platser att fira livet på? Själv minns jag min pappa med glädje på många andra platser och i andra sammanhang. När jag gräver på min kolonilott och tänker på när vi odlade tillsammans. När jag läster en deckare han hade gillat. När jag undrar vad han hade tyckt om en världspolitisk händelse.

All sorg är olika och om någon vill sörja med en fest, ett snöbollskrig eller något annat får man naturligtvis göra det. Men det här är något annat. I valet mellan någras bekvämlighet och någras sorg får man tyvärr välja bort även den schysstaste av pulkabackar.

Så därför: Visa lite respekt. En kyrkogård är inte ett ställe där man åker pulka, ligger och solar, övningskör och allt vad folk faktiskt gör på Skogskyrkogården. För det här med att avstå från saker för någon annans skull ingår också i livet.

Elisabet Wahl, frilansskribent