Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Skolan är näst efter polisen, den viktigaste funktionen för att kunna ta tillbaka och återställa lag och ordning, skriver debattören. Bild: Pontus Stenberg / TT
Skolan är näst efter polisen, den viktigaste funktionen för att kunna ta tillbaka och återställa lag och ordning, skriver debattören. Bild: Pontus Stenberg / TT

Nationella skolplanen för trygghet och studiero får IG

En hotfull skolmiljö är också en usel inlärningsmiljö. Därför måste skollagen kompletteras med ett särskilt kapitel som beskriver hur säkerheten ska hanteras i skolan, inte minst i utsatta områden, skriver Magnus Lindgren, generalsekreterare Stiftelsen tryggare Sverige.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Skolan är en av de vanligaste platser där barn och ungdomar drabbas av brott. Trots en skolplikt har kommunerna och huvudmännen aldrig klarat den viktiga uppgiften att skydda eleverna mot brott.

För att försöka komma till rätta med situationen presenterade regeringen nyligen en nationell plan för trygghet och studiero (SOU 2021:13). I planen beskrivs på ett ärligt sätt hur illa ställt det är i våra skolor. De förslag som redovisas är emellertid helt otillräckliga för att skapa en nyordning på detta viktiga område. Betyget för planen kan därför inte bli högre än IG.

Problemen är främst två. Det första handlar om att i stället för att ta krafttag och göra skolan till den självklara brottsfria zon som den borde vara i en liberal demokrati kallas de gärningar som inträffar ofta för mobbning eller kränkningar. Med brottsbalkens beskrivning är det i själva verket många gånger fråga om brott.

Utanför skolan är det rättsväsendet som hanterar dessa frågor. Det är strikt reglerat mellan polis och åklagare hur anklagelser eller anmälningar om brott ska hanteras. Dessa får inte bara negligeras eller skrivas av hur som helst, och om detta sker så finns det alltid möjlighet till överprövning.

Under skoltid är det i stället rektor som hanterar alla dessa processer och beslut. Detta är bekymmersamt eftersom rektorer normalt sett inte är utbildade för att hantera frågor av juridisk karaktär.

En utbildning kan rimligtvis inte ”präglas av trygghet”, det betyder ingenting i praktiken. Skolan ska vara säker, utan brott, för både elever och personal.

Det andra problemet är att begreppet ”säkerhet” kommit att benämnas som ”trygghet”, allt för att det inte ska se så hårt och allvarligt ut. Skollagens portalparagraf konstaterar exempelvis att ”Utbildningen ska utformas på sådant sätt att alla elever tillförsäkras en skolmiljö som präglas av trygghet och studiero”. Men en utbildning kan rimligtvis inte ”präglas av trygghet”, det betyder ingenting i praktiken. Skolan ska vara säker, utan brott, för både elever och personal.

Det finns sannolikt inget ord eller begrepp som är så missledande, missuppfattat och luddigt som ”trygghet”. Det kan i princip betyda vad som helst som är ”gott och bra” och har främst blivit ett politiskt ord som är lätt att lova men som inte förpliktar.

Varför ska just barn och ungdomars arbetsplats, skolan, vara mindre säker än föräldrarnas? På dessa tvingas man sätta säkerheten och säkerhetsaspekterna i förgrunden på grund av den ökande grova brottsligheten. Detsamma måste gälla på våra skolor, varje dag året runt.

Elever, lärare och annan personal som vet att säkerheten är prioriterad kommer lättare att kunna koncentrera sig på själva undervisningen. Med högre säkerhet kommer också studieron att öka. Ett omvänt förhållande är inte möjligt; att alltså med olika tricks försöka öka elevers trygghet för att de ska få studiero i en farlig och osäker miljö.

Eftersom skolan, näst polisen, är den viktigaste funktionen som måste fungera för att kunna ta tillbaka och återställa lag och ordning så kan inte dessa säkerhetsfrågor hanteras lättvindigt. Många av rättssamhällets svåraste problem och grövsta brott finns numera samlade i våra skolor. Kriminaliteten finns alltså närvarande på sätt som vi inte sett tidigare. Tiden är därför över när skolan kan säga att ”noli me tangereⁱ”.

Sammanfattningsvis förefaller det råda oklarhet i många skolor och kommuner om brottsbalken och specialrättsliga författningar är tillämpliga i skolan. Makten över huruvida gärningar som i brottsbalken benämns ”brott” ska polisanmälas eller inte, har lagts i rektorernas händer. Detta förhållande har gjort att svensk lag inte behöver tillämpas i våra skolor, om rektorn inte vill. Genom att kalla de brott som sker i skolan för kränkningar eller mobbning riskerar också brotten att förminskas och normaliseras. Så kan vi inte ha det!

En hotfull skolmiljö är en usel inlärningsmiljö. Därför måste skollagen snarast kompletteras med ett särskilt kapitel som beskriver hur säkerheten ska hanteras i skolan, inte minst i utsatta områden. Alltså, precis på samma sätt som på andra arbetsplatser måste det finnas säkerhetschefer och genomföras kontinuerliga hot- och riskbedömningar. Självklart måste det också finnas lokala, kommunala poliser med ansvar för ”sina” skolor.

Magnus Lindgren, generalsekreterare Stiftelsen tryggare Sverige

ⁱ latin för, "rör inte vid mig"